Åren går. Jag fyllde 30 och sedan 31. Jag påbörjade och avslutade en utbildning. Jag är frisör nu, jag har eget företag och hyr stol. Det går bättre än förväntat. Jag älskar mina kollegor och mitt jobb.

Jag känner mig mer högfungerande men samtidigt sjukare. Litiumet har fått sällskap av abilify mot mina hypomana/mixed symptom. Den hjälper, min hjärna är lugnare. Jag tror mina hallucinationer är färre eller kanske helt borta, för sådana har jag ju fått på senare år. Jag har nog varit sjukare än på länge, men jag är bra på att dölja det på jobbet. För min sambo kan jag inte dölja någonting, jag kunde aldrig dölja något för honom. 

Ett tag kände jag att livet hade blivit bra, men nu känner jag att det är lika kass som alltid. Jag kommer ihåg hur alla bloggade för 10-12 år sedan. Jag minns alla psykiskt sjuka tjejer och jag minns hur de blev bättre några år senare. Jag trodde aldrig att jag skulle vara den som satt här, 31 år gammal, och fortfarande sjuk. För jag var inte så sjuk som de andra. Jag kommer ihåg hur jag tänkte "Jag är ju bara lite deprimerad." när jag fick ett LPT i sena tonåren. Kanske är min förnekelse en del i varför jag fortfarande mår så dåligt. Kanske är det det där med att jag har en psykisk sjukdom jag aldrig blir av med. Kanske är det kombinationen, troligtvis kombinationen. Men jag ska testa något nytt, kanske hjälper det mig på flera plan. 

Gigantisk cysta

Detta skrev jag 31/7 men publicerade aldrig.

Förra sommaren började folk fråga mig om jag var gravid. De första gångerna kunde jag skratta bort det, men det hände om och om igen och det påverkade mig. Jag bestämde mig för att gå ner i vikt och under ett halvår gick jag ner 25-30kg, men jag gick inte ner en enda klädstorlek. Kommentarerna blev bara värre och min mage hade börjat svullna då och då. Jag tänkte att jag kanske var känslig mot någon mat men eftersom det inte var så illa kollade jag inte upp det. Att jag blivit smalare överallt utom över magen tänkte jag berodde på att jag alltid varit äppelformad. 

    I vintras började jag då och då få en huggande smärta långt ner på vänster sida i magen. Efter ett par månader började jag tänka att något nog var fel, jag googlade och kom fram till att det kunde vara en liten cysta på äggstocken. Corona hände och jag hade inte någon större lust att kolla upp det, men min bästis tvingade mig. I maj fick jag en tid på vårdcentralen. Läkaren verkade inte särskilt orolig men skickade en remiss till röntgen. Två månader senare röntgades jag. Två timmar efter jag var färdig på röntgen ringde en läkare från vårdcentralen. Jag hade en cysta på äggstocken och den var stor. Riktigt stor. Fem dagar (helg inräknad) senare hade jag en tid på kvinnokliniken. Jag blev undersökt och fick en operationstid en vecka senare. Läkaren visade röntgenbilden för mig och jag började gapskratta. Det var så absurt. Cystan var så stor att den hade flyttat på mina organ. 

    Cystan som innehöll 42 liter vätska och min vänstra äggstock är borta, men allt annat är som det ska. Operationen gick bra.

     Det är 10 dagar sedan operationen och jag har fortfarande inte riktigt fattat att detta hände. Det är bara tre veckor sedan jag fick reda på att jag ens hade en cysta på äggstocken.

Imorgon har det gått 10 veckor sedan operationen. Jag mår bra. Min kropp fungerar som den ska och torsdags sprang jag 7 km, dagen efter operationen klarade jag att gå 10 meter. Det är helt otroligt hur kroppen återhämtar sig.

Försäkringskassan, utbildning och bullet journaling

Nytt år. Jag läste någonstans att året kommer bli som man spenderar nyårsafton, och jag hoppas det stämmer.

Försäkringskassan nekade min ansökan om aktivitetsersättning och nekade sedan omprövningen. Så jag vet inte när jag kommer ha en inkomst igen, som tur är fick jag pengar från försäkringsbolaget för några år sedan så jag klarar mig ett tag. Jag har iaf sökt frisör genom komvux och skrivit in mig på arbetsförmedlingen. Jag hoppas verkligen på utbildningen, frisör, det skulle passa mig så bra.
Lamotrigin är inte tillräckligt som medicin om jag ska klara livet, så jag skrev till min läkare igår att jag vill börja med litium igen. Jag har aldrig mått så bra som när jag tog litium. Han svarade idag, gav mig en ny tid och skrev att vi ska prata om det då. Jag tänker inte lämna hans rum innan han ger mig remiss för blodprov och allt det där man måste göra innan man börjar med litium.

Jag försöker verkligen få ordning på mitt liv nu. Jag började med bullet journaling för 1,5 år sedan och det hjälper verkligen. Jag trackar symptom vilket har hjälpt mig med tidiga tecken, och nu när jag hittat mina tidiga tecken hjälper det att hålla koll på dom. Jag utvärderar hur min månad varit i slutet av månaden och funderat på vad som varit svårt och vad som har gått bra, sedan funderar jag på vad jag vill förändra och sätter upp nya mål för månaden som kommer. Jag har även större mål som sträcker sig över en längre tid.
Nej, man behöver inte kunna rita för att ha en bullet journal. Om någon skulle vara intresserad så kolla inte Pinterest eller youtube, börja med att kolla på bulletjournal.com för annars blir man väldigt avskräckt.

En diagnos mindre

Som arg sjuttonåring gjorde BUP en autismutredning som jag mer eller mindre vägrade vara en del av. BUP satte diagnosen atypisk autism och jag har hela tiden känt att det inte stämmer. Nu har äntligen psykiatrin gått med på att ta upp det igen och nu står det såhär i min journal:
”Det framkommer också från BUP´s utredning att pat aldrig uppnår kriterierna vad gäller kommunikationsproblem under barndomen och heller inte speciella intresseområden av den intensitet och upptagenhet som krävs för att sätta en autismdiagnos. Sammanfattningsvis så uppfyller inte pat A-kriterierna (enligt DSM-5) under utredningen som gjordes 2008. Samtliga tre A-kriterier ska vara uppfyllda för en autismspektrumdiagnos. [...] Vad gäller B-kriterier uppfyllde pat inte några av dessa.  [...] Sammanfattningsvis framkommer inget som talar för att patienten skulle ha en funktionsnedsättning som kan tillskrivas autismspektrumtillstånd.”

Jag hade rätt hela tiden. Jag har inte autism. Nu ska jag bara försöka bli av med borderlinediagnosen också, för jag har inte borderline. Det var en dålig reaktion på antidepressiva som jag hade fått av vårdcentralen innan jag hade träffat någon på vuxenpsyk. Jag förstår att jag fick diagnosen, jag var så impulsiv och arg. Mitt humör svängde så mycket, jag försökte ta livet av mig och självskadande nästan varje dag.  Jag förstår dom, det var många symptom som stämde och inga mediciner hjälpte. Jag trodde själv på det. Men jag förstår inte varför det inte gjordes en ny bedömning när antidepressiva byttes mot lamotrigin och alla mina symptom försvann. Läkaren som satte in lamotrigin 2011 skrev även i min journal något om att jag inte verkade ha borderline, men diagnosen står fortfarande kvar.
Jag vet, diagnoser är inte så viktigt, det viktiga är att man får rätt hjälp. Men som ung kvinna med borderline i journalen blir man inte tagen på allvar. Jag har väntat i tio år på att vuxenpsykiatrin ska ta mig på allvar, jag vill inte vänta längre. Jag vill börja mitt liv.

Om två dagar kan man söka till komvux. Denna gången ska jag inte börja läsa 100% direkt.  Jag ska börja med några timmar ett par gånger i veckan. Det ska inte bli som gymnasiet eller folkhögskolan, denna gången ska det gå bra. Ingen djup depression som slutar med en inläggning. Denna gången ska jag kontakta psykiatrin direkt om jag börjar känna mig deprimerad. Jag vet mina tidiga tecken nu och vi har redan bestämt att jag ska börja med quetiapin vid försämring. Även om jag är lite rädd för medicinen så känns det bra att ha en plan.
Det är min tur nu.

Inte bipolär ändå?

Jag träffade min läkare förra veckan. Hans åsikt är recidiverande depression med agiterade depressioner och inte bipolär sjukdom. Mamma, min sambo och mina två närmsta kompisar tror inte att han har rätt.
Jag började med lamotrigin igen för någon månad sedan, det är skönt. 1,5 vecka efter jag kom upp i 200mg var jag inte längre deprimerad. Min läkare gjorde en plan när det kommer till min medicinering. Lamotrigin ska vara min grundmedicin och vid försämring ska quetiapin sättas in. Det känns så skönt att för första gången ha en plan om vad som ska hända när jag försämras. Det kanske är lite negativt att skriva när istället för om, men jag känner mig själv ganska bra vid det här laget.

Tillbaka på medicin

Kommer ihåg när jag hade testat fyra olika antidepressiva på 1-1,5 år och tänkte på varför jag svarade så dåligt på mediciner. Jag hade inget annat svar på det än att det nog var mig det var fel på. Så var det ju inte, det var ju helt medicin för mig. Nu, sådär åtta år senare, har min läkare sagt att jag absolut inte ska ta antidepressiva. Jag hade antagligen inte blivit feldiagnostiserad med borderline om jag inte fått antidepressiva, vilket är helt sjukt.

Jag har iaf börjat med lamotrigin igen eftersom jag varit deprimerad sedan i maj. I torsdags ökade jag dosen till 200mg, vilket är dosen det är tänkt jag ska ta, och jag mår redan bättre. Jag är fortfarande deprimerad, men jag gråter inte längre varje dag och har börjat sköta min hudvård igen.
Jag blir nästan chockad hur bra jag svarar på stämningsstabiliserade, jag svarade ju jättebra på litium också. Dessutom har jag ju turen att vara en person som får väldigt lite biverkningar. Jag måste bara inse att jag kommer behöva mediciner ett långt tag fram över, antagligen resten av livet, och att livet blir rätt kass när jag slutar ta dem. Det har ju en hänt ganska många gånger att jag slutat ta mina mediciner.

I en journalanteckning lyckas psykiatrin få med både  ”komplex psykiatrisk problematik” och ”Patientens ärende har tagits upp på teamet och diskuterats där psykolog tycker att det finns tillräckligt med underlag och att ytterligare psykologisk behandling inte är berättigat i dagsläget.”
Jag förstår verkligen inte hur de tänker. Jag har haft kontak med vuxenpsykiatrin i nästan tio år. Om vi lägger ihop alla gånger jag träffat en psykolog är det mindre än tio gånger. Jag har blivit satt på en väntelista till psykolog och blivit borttagen från den. Jag har blivit satt på väntelista till dbt och blivit borttagen från den för jag ”inte skulle klara gå i grupp”, och istället för att få hjälp min ångest i sociala situationer fick jag ingen hjälp alls. Jag har fått gruppbehandling för ett självskadebeteende jag inte längre hade och inte fått gå kvar i gruppen pga ångest. Jag träffade en kurator i ett halvår som sedan pratade med min mamma och jag förlorade allt förtroende för henne och slutade.
Jag fick faktiskt en grupputbildning (utbildning, inte behandling) i våras för en diagnos som alla är ganska övertygade att jag har men inte har fått än, en diagnos det pratats om till och från sedan 2010 och som jag uppfyllt kriterierna för sedan dess. Men jag har ju faktiskt fått mediciner, även om majoriteten av dem gjorde mig bara sjukare, för det är ju det som lätt händer när någon med bipolär sjukdom får antidepressiva.
Jag skrev ett lite argt meddelande till psykiatrin i förrgår och hoppas dom tar mig på allvar för jag kan inte fortsätta såhär. Jag behöver hjälp. Jag har behövt hjälp sen jag var 12 år gammal. Det börjar kännas som jag går något fel, för jag är ju tydligen inte värd att hjälpa.
Om ett åt flyttas jag till den troligtvis sämsta mottagningen i Malmö och jag är så rädd att det bara kommer bli värre.

Alla andra går vidare med sina liv. Utbildar sig, får ett jobb, gifter sig, skaffar barn. Gör allt det där en ska göra. Inte jag. Jag sitter fortfarande i min lägenhet, tittar på serier och dricker te. Det är inte samma lägenhet som för snart 10 år sedan, det är inte ens samma stad. Jag och kisen bor inte längre ensamma bara vi två, jag har varit sambo i 3,5 år nu. Han har gått en utbildning för anhöriga till bipolära och förstår vad som händer när jag är på väg upp i en hypomani och säger till mig att gå och lägga mig i tid, ta det lugnt och att rutiner är viktiga. Han säger att han fixar disken när jag är deprimerad och inte orkar.

Jag är inte djupt deprimerad och vill ta livet av mig som jag var för nio år sedan. Eller för tre år sedan. Men jag är inte lycklig och jag undrar om jag någonsin kommer bli det. Min läkare skriver i min journal att jag har en komplex psykiatrisk problematik. Symptom på social fobi och undvikande beteende. Låg funktionsnivå. Inte är redo för arbetslivsrehabilitering. Jag känner bara att jag är för gammal för den här skiten. Det var väl okej att må dåligt som tonåring, men jag är 28 år nu. Jag borde kommit längre. Jag önskar jag hade fått hjälp att komma längre.

Trodde seriöst att jag hade kommit över den där sociala fobin två läkare sagt att jag har men ingen orkat ge mig en diagnos för. Det hade jag inte.
Igår skulle jag på en studiecirkel, hade sett fram emot det i typ en månad eller två. Jag var såklart lite nervös innan jag skulle åka, men det var ändå inte så farligt. Satte mig på bussen, tog fram kartan och kollade hur jag skulle gå. Gick av bussen på rätt hållplats och gick åt rätt håll. Blev mer och mer nervös och ungefär samtidigt som jag var framme började jag gråta för jag vågade verkligen inte gå in. Så jag gick förbi och åkte hem och grät och hatade mig själv.

Imorgon börjar jag PPI, vilket är Psykopedagogisk intervention, en sorts utbildning om bipolär sjukdom i grupp. Jag missade första gången för jag satt på ett flygplan, så jag ska dit en kvart tidigare imorgon. Hoppas gruppen går bra och jag inte behöver prata så mycket, verkade inte som en skulle behöva det på informationsträffen.

Har inte fått någon bipolärdiagnos och atypisk autism och emotionell instabil personlighetsstörning står kvar. Har träffat en sjuksköterska som jag verkligen gillade, vi pratade i över en timme varje gång jag träffade henne, hon tyckte bipolär verkade passa och att atypisk autism inte stämmer. Hon har slutat nu och jag har fått en annan fast vårdkontakt som jag inte träffat än.

När jag var som sjukast läste jag många bloggar om andra som var sjuka. De flesta slutade blogga för flera år sedan, kanske för bloggar inte är lika trendigt, kanske för de flesta blev friska. Ibland börjar jag tänka på dem, ibland minns jag deras namn och kan kolla hur de har det idag. De flesta har det bra, de har blivit vuxna, utbildat sig, skaffat familj och blivit friska. Jag borde vara glad, men mest är jag bara avundsjuk och ledsen. Ledsen för jag aldrig kommer bli frisk. För min sjukdom är livslång, jag kan lära mig hantera den och medicinera men den kommer alltid finnas där. Jag kommer alltid behöva tänka på den, även om jag mår bra, och mår jag bra kan det också betyda sjukdom.
Avundsjuk för jag är 27 och har inte kommit längre än vad jag hade som 18åring. Jag vill ju också.
Sjuksköterskan på psyk frågade igår om jag såg positivt på framtiden. Jag svarade att det var svårt att göra.

Hade den där utredningen idag

Idag fick jag äntligen fortsätta/börja om utredningen. Jag fick träffa en läkare och en psykolog och vi pratade om mina symptom i en timme, sedan fick jag gå i 10 minuter ut så de kunde diskutera. Läkaren sa att jag inte har autism och inte borderline men drag av båda om jag inte missuppfattade. Han sa huvuddiagnos bipolär typ 2 och bidiagnos personlighetssyndrom (som personlighetsstörning nu mera kallas) ospecifierad, fast sedan sa han att vi skulle avvakta så jag är en aning förvirrad. Ska iaf få börja i en bipolärgrupp i vår där en lär sig om sjukdomen och att hantera den. 

Hur som helst så är jag en aning förvirrad och hoppas på att det snart kommer upp en journalanteckning som jag kan läsa och förhoppningsvis förstå lite bättre vad han menade. 

Läkaren sa också att jag inte ska ta antidepressiva, något jag egentligen visste men känns skönt att en läkare säger det. 

Besviken

Så det här med utredningen. Trots att det har gått nästan fem månader sedan jag skulle ha andra mötet har jag fortfarande bara varit där en gång. Psykologen var sjuk och affektivt centrum bestämde att jag skulle få en second opinion angående min autismdiagnos som ingen tror stämmer. De glömde berätta det för mig så jag ringde dit när jag inte hade hört något om en ny tid på en månad.
Träffade en psykolog angående autism för en månad sedan, hon sa bara att affektivt centrum borde fortsätta bipolärutredningen för jag inte hade några problem relaterat till autism.
Under denna tiden har såklart läkaren jag träffade hunnit sluta för jag har ju alltid sådan tur med psykiatrin. Har ringt affektivt centrum och fått höra att de ska ta upp mig på ett möte och en psykolog ska ringa mig efter det, ringt tillbaka en vecka senare och fått höra att jag ska bli uppringd igen men inte blivit det. Idag ringde jag för tredje gången denna månaden och och fick höra att de skulle prata om mig på mötet imorgon och att jag skulle ringa tillbaka imorgon eftermiddag.
Behöver jag säga att jag är en aning besviken?

Bipolärutredning

Idag var jag på första mötet på affektivt centrum. Pratade med en läkare i lite över en timme om bipoläritet och lite kort om mina andra diagnoser, borderline och autism. Jag berättade att jag och flera inom vården inte tror på diagnoserna och hon trodde inte heller att de stämde. Hon kunde inte säga säkert att jag är bipolär för jag måste göra klart utredningen först, men hon sa att det lutade åt det, speciellt eftersom jag mår bättre av litium. Redan på torsdag nästa vecka ska jag dit igen och fortsätta utredningen med en psykolog.

Snart hjälp efter alla dessa år?

Jag fick aldrig någon psykolog. Min depression blev värre, jag ville inte leva och berättade det för min läkare som svarade "Det var ju tråkigt Sara." Ja, det är jävligt tråkigt att vara så deprimerad och det är tråkigt att du inte vet vad jag heter efter två år. Jag kom ur depressionen sådär en månad senare. 10 dagar i solen med min bästis hjälpte en del.
Så jag bestämde mig för att byta läkare, men det gick inte. Men psykiatrin sa att affektivt centrum tog emot remisser igen, sedan sa psykiatrin att de inte gjorde det. Så jag ringde till effektivt centrum och frågade. De berättade att de tog emot typ ett och nyinsjuknade. Jag är ganska säker att jag inte är typ ett men nyinsjuknad borde jag räknas som, visst jag har haft depressioner sen typ 2005 och hade min första hypomani 2010 men jag fick aldrig någon riktig diagnos eller hjälp trots tre läkare som pratat om bipolär sjukdom och nio år inom vuxenpsykiatrin. Så efter två läkarbesök med två olika läkare och en miljon samtal till receptionen skickades det en remiss. Någon vecka senare fick jag ett samtal och sedan ett tjockt kuvert med papper som skulle fyllas i och skickas in och blodprov som skulle tas. En tid fick jag också, det är bara en vecka kvar nu.
Jag ser fram emot det men är också såklart nervös, jag är rädd att de ska säga att jag inte är bipolär och därför inte hjälpa mig men också rädd att de ska ge mig en bipolärdiagnos för jag vill inte vara sjuk resten av livet. Men jag vet att det finns medicin, och jag vet att den funkar bra för mig. Men jag vet också att den kan sluta funka och vad som händer då.

Det är tre månader sedan jag kom ur min senaste depression, jag har varit stabil dessa tre månader. Jag känner mig som mig själv och har börjat sy igen.

Läkarmöte

Idag träffade jag min läkare. Fjärde gången detta året och jag har ingen annan vårdkontakt.
Hon tyckte att jag skulle börja behandling för mitt självskadebeteende, vilket hade varit en bra grej om året var 2010. Men det är inte 2010, det är 2017 och jag självskadar inte längre. Så jag sa nej och hon föreslog en massa andra grupper som inte har något med min problematik att göra, jag sa såklart nej till dem också.
Hon ville också att ja skulle gå dbt eller liknande, men av vilken anledning? För att bota mina borderline med mina icke existerande relationsproblem, mitt icke existerande självskadebeteende och andra borderlinesymptom som jag inte har? Nej tack. Men det verkar som jag ska få en psykolog iaf, så det är ju bra.