Läkarmöte

Idag träffade jag min läkare. Fjärde gången detta året och jag har ingen annan vårdkontakt.
Hon tyckte att jag skulle börja behandling för mitt självskadebeteende, vilket hade varit en bra grej om året var 2010. Men det är inte 2010, det är 2017 och jag självskadar inte längre. Så jag sa nej och hon föreslog en massa andra grupper som inte har något med min problematik att göra, jag sa såklart nej till dem också.
Hon ville också att ja skulle gå dbt eller liknande, men av vilken anledning? För att bota mina borderline med mina icke existerande relationsproblem, mitt icke existerande självskadebeteende och andra borderlinesymptom som jag inte har? Nej tack. Men det verkar som jag ska få en psykolog iaf, så det är ju bra.

Depression

Jag har känt mig kreativ senaste dagarna, så jag trodde jag var på väg ur depressionen. Nu sitter jag och tittar på mina halvfärdiga projekt och tänker "varför gjorde jag detta?"
Jag har nästan aldrig självskadetankar längre, men igår tänkte jag på det. Jag gjorde inget, men jag ville.
Jag har sovit i 10 timmar men jag är så trött. Jag är konstant trött. Det känns som jag aldrig sover, men jag sover 9-10 timmar varje natt.

Den andra mottagningen hade remisstopp, så jag får fortsätta gå hos läkaren jag har nu. Ska tjata om att få träffa en psykolog, vet inte om det är bäst att ringa receptionen eller tjata på in läkare.

En sista litiumökning

Jag gjorde ett blodprov i fredags och ringde min läkare idag. Litiumvärdet låg på 0,5 så jag är uppe i terapeutisk dos men den lägsta. Hon frågade om jag hade fått någon effekt, jag svarade nej så hon sa att jag skulle ta en tablett till och ta ett nytt blodprov om 10 dagar. Jag tror detta blir den sista ökningen.

Senaste dagarna har jag börjat få ångest. Det är inte mycket men den är där. Jag har sällan ångest, och speciellt inte hemma. Det var längesedan jag hade ångest som inte var pga människor.
Men jag tror jag vet vad den kommer ifrån. Men jag vet inte om jag borde ha ångest eller om det är normalt. Kanske borde jag berätta för min läkare, men jag är inte bra på sådant. Det tog mig sju år att våga berätta om mina hypomanier. Det tog mig sex år att våga berätta om mitt självskadebeteende, och då var det en nickning när skolans kurator frågade.

Jag borde duscha. Men det känns så jobbigt. Jag är trött och har ont i huvudet.

Virrig läkare

Jag fick tag på min läkares mail och mailade henne. Jag skrev att hon inte verkade ha tid med mig, frågade om en remiss till en annan mottagning som specialiserar sig på bipolär sjukdom och ska vara jättebra, och lite andra grejer.
I måndags ringde hon och jag fick en tid tre timmar senare. Hon skrev en remiss och sa att hon skulle skriva läkarutlåtande till försäkringskassan. Vi pratade lite om medicinen, hon kollade min journal och frågade om jag tar tre tabletter. Jag svarade nej, jag tar fyra och hon frågade när vi hade höjt. Min läkare har inte så bra minne och lite för ofta skriver hon inte i journalen. Jag berättade det för mamma som jobbar inom sjukvården och hon blev lite upprörd, det är tydligen olagligt att inte skriva i journalen.
Jag hoppas på att jag får komma till den andra mottagningen snart.

Pappa var här och hjälpte mig sätta upp hyllor. Han frågade om skolan som jag tänkt söka och jag sa att jag inte hade sökt och inte var så sugen på det längre. Han frågade såklart varför, men hur förklarar en dessa svängningar?

Hypomani och fest

Depressionen varade inte länge. I fredags gick jag upp i en hypomani igen. Gjorde bra grejer som att städa ur garderoben, fixa med hängare och limpistol så kläder inte glider ner och diska. Tog bort alla kläder som inte passar och la dem i en annan garderob, har så mycket plats nu till nya kläder (som passar) nu.
På kvällen träffade jag två kompisar, drack alkohol och gick ut på en klubb. Tog en taxi hem, det hade tagit max 10 minuter att gå men taxi kändes som en bra idé.
Avbröt mina kompisar när de pratade, något jag aldrig gör. Sov typ fyra timmar och träffade mina kompisar igen, fortsatte avbryta dem när de pratade och åkte till stranden för att bada bort bakfyllan. Några minuter innan vi hoppade i kraschade jag.
Det var superskönt att bada, men bakfyllan kom tillbaka. Vi gick in på lidl och jag var tvungen att springa ut och kaskadspy vid ett träd.
Jag borde verkligen inte dricka alkohol.

Depression

Jag är trött. Så otroligt trött. Jag gråter utan anledning, för jag är bara så ledsen och det finns inte ens någon anledning till det.
Jag ringde min läkare, hon sa att litiumnivån fortfarande låg på 0,3 och att jag skulle höja, ta blodprov om 10 dagar och sedan ringa henne igen. Berättade om hur bra jag mådde förra veckan, hann inte säga något om suicidtankarna som kommit senaste dagarna (de är lätta att slå bort och jag har inga planer, så ingen behöver oroa sig) för hon verkade stressad.
Det är augusti och jag har träffat min läkare två gånger i år, en gång i februari och en gång i april. Min medicin sköts helt över telefon, så länge jag ringer henne och frågar vad litiumnivån ligger på.

Hypomani

Jag höjde litiumet förra veckan och denna veckan har jag mått så bra. Så jag tänkte att jag hade kommit upp i rätt dos. För ett par dagar sedan när jag skulle sova hade jag jättesvårt att somna för det var så många snabba tankar i mitt huvud. Det var inte litiumet som hade kommit upp i rätt dos, det var en hypomani som var på väg.
Den var faktiskt ganska passande eftersom jag skulle städa och laga mat till Valentines möhippa som vi hade igår. Jag orkade göra en miljon grejer och la till fyra nya grejer på menyn. Vi åt inte ens av allt för vi var så mätta, och hälften av maten blev över. Jag och min sambo kommer inte hinna äta allt detta själva, speciellt inte då vi ska på bröllop idag.
Jag sov sex timmar inatt, det är ingenting för mig som brukar sova 10 timmar. Jag borde vara jättetrött efter att ha städat och lagat mat i två dagar och sedan haft möhippa, men nej. Min hjärna snurrar så fort.
Jag börjar komma ner lite, jag känner mig trött (men kan inte sova), kan sitta still och är inte alls lika glad längre.

Den där borderlinediagnosen

För sju år sedan fick jag en borderlinediagnos. Jag hade gått på antidepressiva i ungefär ett halvår, först en ssri och sedan en snri. Jag hade ett självskadebeteende innan, men det blev ungefär hundra gånger värre när jag började med antidepressiva. De antidepressiva gjorde också att mitt humör svängde hur snabbt som helst, jag mådde okej och nästa sekund ville jag dö, ibland svängde det också upp i korta hypomanier. Jag blev mer impulsiv än vad jag hade varit tidigare, både när det gällde mitt självskadebeteende och även saker som shopping. Jag blev så fruktansvärt sjuk. Under den sommaren och hösten var jag inlagd tre gånger och hamnade på medicinska akuten två gånger.
Så jag fick diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning.
Ett halvår eller ett år efter jag fick diagnosen läste jag att lamotrigin kunde hjälpa vid borderline, så jag tog upp det med min läkare. Jag började med lamotrigin och slutade med min fjärde antidepressiva, och jag blev bättre. Och bättre. Och bättre. Efter ett tag var jag helt symptomfri och jag fortsatte vara symptomfri i några år. Det går inte att medicinera bort en personlighetsstörning.
Jag förstår att jag fick diagnosen, jag trodde själv på den i flera år. Men jag tror inte längre att jag har en personlighetsstörning, eller att jag har haft.

Litium uppdatering och framtidsplaner

Jag var ju rädd för att börja med litium, det hade jag inte behövt vara. Min litiumnivå ligger på 0,3 vilket är lågt, det ska ligga mellan 0,5 och 0,9. Trots att jag ligger lågt har jag blivit hjälpt av medicinen och eftersom jag ligger lågt har jag precis ökat dosen och ska ta ett nytt blodprov 10 dagar efter ökningen.
En sak jag var rädd för var biverkningar, varför vet jag inte riktigt för jag får nästan aldrig biverkningar, men det hade jag inte behövt vara. Jag är mer törstig än jag brukar vara, annars har jag inga biverkningar. Det kan ju hända att det kommer fler när jag ligger på rätt dos, men hoppas det inte gör det.

Har ju varit stabil i sådär en månad, så tycker det är dags att göra något med mitt liv. Tänkte söka till en folkhögskola och läsa upp mina betyg, började skriva ansökan men insåg att mina betyg är hos mina föräldrar och de är på semester så jag får ansöka när de kommer hem. Folkhögskolan hade iaf ansökning till både vår- och höstterminen så jag tänkte söka till vårterminen. Jag tyckte detta lät skoj och tänkte att det nog skulle passa mig "en allmän kurs med kreativt skapande som profilämne. Du ges här möjligheten att arbeta praktiskt med design, konst, arkitektur, inredning, film, foto, mode m.m."
Är ju 26 och har inte mina gymnasiebetyg och har aldrig haft ett jobb för jag har varit för sjuk hela mitt vuxna liv. Försökte ju gå folkhögskola för några år sedan men misslyckades, det är dags att försöka igen.

Litium

Ringde min läkare idag eftersom jag inte hade hört något från henne, det var ändå två veckor sedan jag gjorde blodprov och ekg. Hon hade inte tittat på resultaten, så hon gjorde det när vi pratade och allt såg bra ut. Hon sa att hon skulle skriva ett recept på litium direkt och att jag skulle börja med den ikväll. Jag uppdaterade recepten på mina vårdkontakter en miljon gånger under flera timmar, inget recept. Hon hade antagligen glömt skriva det, något som hänt ungefär häften av gångerna hon har sagt att hon ska skriva ett recept. Så jag ringde rådgivningen som sa att de skulle skicka en bevakning till henne om receptet. Sköterskan jag pratade med sa även att hon skulle lägga en lapp till fördelningsteamet om sjuksköterskekontakt, så det var ändå bra att jag ringde dit. Hoppas bara sjuksköterskan jag får i Malmö är trevligare än henne jag hade i Lund. Jag minns inte varför, men jag minns att jag verkligen inte gillade henne.
Har iaf hämtat ut litiumet och tagit den första tabletten. Jag hoppas verkligen denna medicinen kommer fungera bra och inte ger mycket biverkningar. En biverkning jag är lite orolig över är att den kan förvärra psoriasis, och min psoriasis har blivit så mycket bättre senaste tiden, vill verkligen inte att den ska bli värre igen.

"Du är helt klart bipolär"

Sa min läkare under vårt åtta minuter långa telefonsamtal. Av ett samtal på åtta minuter kunde hon avgöra att jag har en livslång, dödlig sjukdom.
Första gången psykiatrin pratade om att skulle kunna ha bipolär sjukdom var 2010 och jag kommer ihåg hur rädd jag var. 2012 skrev min dåvarande läkare i min journal att hon inte kunde utesluta bipolär typ 2, något jag fick veta först för ett år sedan när jag läste det.
Min läkare vill att jag börjar med litium, jag ska hämta papper för blodprover hos henne idag och hon ska skicka en remiss för EKG.
Jag vill inte. Jag är rädd. Rädd för litium, rädd för biverkningar, rädd för att min läkare har rätt om att jag är "helt klart bipolär".
Jag försöker tänka positivt, det finns en förklaring på mina depressioner som återkommit och återkommit och och återkommit helt utan anledning i över 10 år. Det finns en förklaring på varför jag utan anledning kan svänga uppåt, må hur bra som helst och ha all energi i världen för att sedan krascha och bli deprimerad igen. Det finns en förklaring på varför ingen av alla antidepressiva jag testat (jag tror det är fem olika) inte fungerat, en förklaring på varför lamotrigin är den enda medicin som fungerat.
Men jag vill inte tänka positivt. Jag gråter, för jag vill inte ha en livslång sjukdom. Jag vet, bipolära kan vara symptomfria i många år, speciellt med hjälp av medicin. Men en har fortfarande en dödlig sjukdom, och jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte.

I onsdags hade jag en sådan dag då jag var så fruktansvärt arg och inte kunde lugna ner mig. Jag kastade saker, slogs och skrek. Var irriterad när jag vaknade vid sex-sju och lugnade ner mig först vid fyra-fem på eftermiddagen. Jag hatar verkligen när jag blir så, det är absolut det värsta. 

Hade lite tecken på depression dagen efter men på fredagen mådde jag bra. På kvällen fick jag igen en massa energi och färgade både håret och städade. Hade så svårt att koncentrera mig och sprang fram och tillbaka i lägenheten för jag hela tiden glömde bort vad jag höll på med. Gick och la mig sent och vaknade fem miljoner gånger under natten. Igår när jag vaknade mådde jag fortfarande lika bra och hade lika mycket energi, men efter några timmar gick det tillbaka till normalt.

Förstår inte vad som händer, det kan ju inte vara pga de antidepressiva, dom slutade jag med för över två månader sedan.

Jag tog Aurorix i ungefär en månad, jag blev sämre (som vanligt på antidepressiva) och min läkare sa till mig att sluta ta den. Så jag slutade ta den och blev av med depressionen ett par veckor senare.

För snart tre veckor sedan träffade jag min läkare igen och fick fylla i några självskattningstest, bland annat madrs-s som jag fick 5-6 poäng på vilket är ingen depression. Min läkare sa att jag gjorde hennes dag och sedan började hon prata om arbetsträning och praktik.

I onsdags hade jag en sådan dag när allt är underbart, jag hade all energi i världen, kunde inte sitta still, musiken var bättre och texterna talade till mig på ett helt annat sätt, jag städade sådant som aldrig annars städas och var vaken flera timmar längre än jag brukar, för jag var inte trött, och jag är alltid trött på kvällen.
I torsdags kom tecken på en ny depression, ingen energi, ingen lust att göra något, känslan av att allt är meningslöst. Igår sov jag mitt på dagen, vilket jag bara gör när jag är deprimerad.
Det var ju snällt av min hjärna att ge mig jättemycket energi, jag behövde fixa det jag gjorde, men jag har inte tid med en ny depression. Min sambo fyller år nästa helg och vi ska ha kalas, helgen efter kommer hela hans familj hit som jag aldrig träffat tidigare. Jag har inte tid att vara deprimerad.
I december, före den förra depressionen, fick jag samma energi men det varade i tre dagar istället för några timmar. Jag tittade på en matberedare som var igång och relaterade till den för den snurrade lika snabbt som mina tankar och köpte lite för många doftljus och lite för mycket vitt och rosa tyg med gröna broccolis som jag inte har en aning om vad jag ska göra med. 

Deprimerad, igen

I slutet av augusti kom jag ur en lång depression. Ungefär samtidigt slutade jag med lamotriginen och några veckor tidigare slutade jag med lyrican.
I tisdags ringde jag min läkare efter att ha varit deprimerad, igen, i tre veckor. Hon sa att hon skulle skriva ut en antidepressiv, Aurorix. I går hade jag fortfarande inte fått något recept så jag ringde henne igen och hon skrev ett recept. Apoteket hade såklart inte medicinen inne så ja fick beställa den och kan hämta den imorgon. Jag är lite nervös, jag testade fyra olika antidepressiva 2010-2011 och blev bara sämre.
Måste även komma ihåg att trappa ut medicinen om den inte fungerar, för sist jag inte gjorde det blev jag enligt min förra läkare hypomanisk och jag hotade och slog min socialsekreterare.

Det värsta, för mig, med att vara deprimerad är att jag blir så lättirriterad, allt gör mig irriterad och sådant som i vanliga fall bara gör mig lite irriterande kan få mig att bli fruktansvärt arg, och att jag isolerar mig, jag ignorerar mina vänner för att ens svara på ett sms känns omöjligt, och sen får jag såklart dåligt samvete för jag är en dålig vän för jag inte svarar och oroar mina vänner.