"Den här behandlingen verkar inte passa dig." Min sista chans för att slippa min borderline och han vill inte ha mig kvar. En tavla i golvet, en vattengrej i golvet och vatten som sprutar.
Jag följer med honom tillbaka upp och han säger att jag får vara kvar, att det inte alls är så att han inte vill ha mig kvar. Jag lugnar ner mig, men när jag ska gå blir jag upprörd igen och förstör lite mer.
Efter en stund går jag tillbaka för att säga att jag inte vill träffa honom mer, att jag vill byta terapeut. Men dörren är låst, jag säger genom glaset att jag vill byta. Han ber mig vänta och när han kommer tillbaka dyker även fyra poliser upp. Efter en massa tjat om att jag måste åka med polisen till psykakuten blir jag så upprörd att jag bankar huvudet i väggen. Jag hinner knappt reagera innan jag ligger på golvet med tre poliser som sitter på mig.

"Lugna ner dig." Det är inte så lätt när en ligger på golvet med handfängsel och två manliga poliser trycker ner en i golvet.
Jag säger "aj" och polisen frågar var det gör ont, jag svarar och istället för att vara lite försiktigare trycker han lite extra där, så jag ska få mer ont.
De sätter på fotfängsel och bär ner mig till piketbussen. Att bli buren på det sättet gör både ont i armarna och är pinsamt. Polisen bär in min överkropp och knuffar sedan mig över det mönstrade metallgolvet, vilket inte heller är så bekvämt.
Handfängslet sitter så tight runt min ena handled att handen börjar domna bort, men då är vi nästan framme och det är dags att bli dragen över golvet i piketbussen och buren in på psykakuten. De lägger mig på en brits i vad jag tror är bältesrummet och en personal säger att jag ska bältas. Jag frågar om de verkligen tänker bälta mig nu när jag är lugn, och som tur är slipper jag.
Jag får träffa en läkare väldigt snabbt, det blir väl så om polisen bär in en, och jag får gå hem efter ett kort samtal.

Jag tror min kropp börjar tröttna på att mitt huvud är sjukt, iaf på morgonen innan jag har ätit. 

Jag har aldrig varit en person som spyr. Det har hänt på fyllan, bakfyllan, en gång pga matförgiftning eller i syftet att kompensera. Det har alltid varit en bra förklaring. Men i år har jag spytt fyra gånger utan tydlig anledning. Jag misstänker att det är en blandning av psykisk ohälsa och lågt blodsocker eftersom det hänt före frukost varje gång och efter ett jobbigt telefonsamtal, första morgonen jag var inlagd och nu två gånger de senaste dagarna, och senaste tiden har varit väldigt jobbig. Hur som helst är det irriterande.

Igår ringde jag min läkare, jag var jättenervös men jag vågade. Jag berättade att stesoliden jag fick fungerade men att jag helst inte vill ha benso. Hon föreslog flytande theralen men jag sover i hundra år av antihistaminer så jag fick lyrica utskrivet. Förhoppningsvis blir jag snart en lite mer fungerande person som orkar prata med sina vänner och inte får polisen ringd på sig tre gånger på 1,5 vecka.

De ringde från behandlingen idag och jag ska dit på tisdag, fast det lät inte riktigt på honom som vi skulle ha behandling utan mer som att han kommer säga att jag inte får gå kvar. 

Han pratade om någon grupp, vilket är jättekonstigt eftersom han skrev i min journal i mitten av april att jag inte kunde fortsätta i gruppbehandling pga social fobi.

Började gråta efter samtalet för är så fruktansvärt rädd att jag inte ska få gå kvar i behandlingen. Jag vill verkligen må bättre.

Läkaren jag fick träffa i onsdags har skrivit "Pat förnekar drogintag och ter sig drogpåverkad." i min journal. Är lite ledsen över att det står att jag verkar drogpåverkad eftersom jag verkligen inte var det, jag kan bara inte hantera mina känslor. 

Jag är 25, och har varit ett tag. Det betyder att jag är närmre 30 än 20 och att jag borde bete mig som en vuxen människa. Jag borde inte skrika och slänga omkring grejer så tre poliser ringer på dörren. Jag borde inte slänga krukor och tavlor i golvet på psyk. Jag borde kunna hantera mina känslor. Jag är 25, jag borde verkligen klara det vid detta laget.

Efter jag hade slängt en kruka och några tavlor i golvet följde min kurator och enhetschefen efter mig ut till cykeln och lyckades övertala mig att följa med upp igen. Jag fick prata med min kurator, enhetschefen och en läkare som föreslog inläggning eller iaf att mobila teamet skulle komma hem till mig ikväll. Jag tackade nej, gick med på att ringa min läkare imorgon och fick med mig några stesolid hem.

Tidigare har jag tänkt att om behandlingen jag går i nu inte är tillräcklig så kan jag gå i MBT senare eftersom det är en behandling som ska fungera mot borderline och finns i Malmö. Idag fick jag veta att om en har en autismspektrumdiagnos kan en inte få MBT. Så får väl hoppas att en behandling på 16 gånger gör mig frisk från min borderline.

På lördag åker jag till Berlin med min sambo och kollar på barn i glasburkar. Vi har inte bestämt mycket mer än att vi ska till Berliner medizinhistorisches museum, men det kommer bli kul. Jag behöver verkligen göra något så jag känner mig mer motiverad till livet och orkar behandlingen bättre. Jag är så fruktansvärt trött på att vara sjuk, och det blir inte lättare av ha så fruktansvärt tråkigt.

Jag har slutat med risperidon. Jag orkade inte att inte kunna bli glad, att det ibland kändes som mina händer inte riktigt var där, att vara konstant sugen på att äta och nästan sakna mättnadskänsla osv. Är väl lika bra egentligen, jag har börjat behandling och ska lära mig att hantera mina impulser, inte medicinera bort dem.