I fredags började behandlingen. Det var ungefär lika hemskt som jag trodde det skulle vara.

Vi började med att presentera oss och få alla papper vi kommer behöva. Efter det skulle vi prata om positiva och negativa effekter med självskador. Jag sa såklart ingenting så en av behandlarna försökte få mig att prata. Jag kände mig jättepressad och fick ångest. Efter ca en kvart hade vi paus och jag kunde låsa in mig på toaletten och gråta ordentligt. Enda anledningen till att jag inte gick hem var för min jacka låg i rummet vi hade behandlingen i och enda anledningen att jag ens gick ut från toaletten var för en av behandlarna skulle öppna dörren annars.
Men jag var där och jag stannade.

Idag skulle jag på namnsdagskalas, men så blev det inte. Istället fick jag ett psykbryt  för jag inte hittade min eyelinerpensel. Min sambo hjälpte mig sedan att leta efter penseln och hittade den efter max en halv minut.
Jag fortsatte sminka mig, men eyelinervingen blev inte bra, så jag fick ett nytt psykbryt, bröt sönder penseln, tvättade bort allt smink och la mig ner och grät. Efter det bestämde vi oss för att stanna hemma.
Resten av dagen har jag varit ganska lugn. Ledsen, men lugn.

Jag är så trött på allt. Jag borde se fram emot saker, jag borde vilja träffa min vänner, jag borde bli glad för den nya skitsnygga väskan jag fick av mamma. Men så är det inte. Saker är antingen ingenting eller jobbiga. Det finns inget annat. Det finns inga andra känslor än likgiltighet, ångest och att vara ledsen.
Jag brukar vara bra på att ignorera anonymt hat på internet, men jag klarar det inte just nu. Varje elak kommentar får mig att må dåligt.
Allting är bara så jobbigt.

Idag träffade jag min kurator. jag fick lära mig att andas i fyrkant. Det är det första psyk lärt mig någonsin. Jag överdriver inte när jag säger att jag enbart fått mediciner och två kuratormöten på vårdcentralen tidigare.
Nästa fredag börjar jag behandling, det är väldigt läskigt. Det är så jobbigt att gå ut nu, att åka buss eller handla ger mig ångest. Jag har aldrig haft problem med kollektivtrafik tidigare. Nu ska jag klara att sitta i en grupp i två timmar, det är troligt läskigt. Bara att träffa min kurator ensam får mig att hela tiden vilja springa iväg.

Igår hade jag läkarmöte. Vi bestämde att min medicin skulle höjas och hon pratade om någon ångesthantering jag kunde gå på tre gånger under tiden jag var inlagd. Men dom kunde inte lova att jag skulle slippa sova i korridoren, så jag fick en impuls och skrev ut mig, så ingen ångesthantering och ingen höjd medicin. 

Läkaren sa att jag kunde få nattpermission istället och frågade om det var en impuls. Eftersom jag är sämst sa jag nej och gick hem. Har inte haft några självmords- eller självskadetankar sedan jag kom hem så är väl lugnt ändå, även om jag är besviken på mig själv. 

Detta är mitt rum just nu. Här ska jag sova inatt. Fast har fått en skärm nu så det känns lite bättre. 

Jag hade ju en permissionsplats och personen kom tillbaka idag och det fanns inga fler platser. Förhoppningsvis blir någon utskriven imorgon så jag får ett rum. 

Har väldigt fina vänner och sambo som hälsade på och kom med en massa goda grejer. Fick bla vegansk fish and chips vilket var riktigt najs då det enda jag hade ätit under 24 timmar var en liten skål av världens äckligaste havregrynsgröt, ett rån, ett halvt digestivekex och en halv riskaka. Det var hemskt. Jag var så hungrig att jag mådde illa. 

Åh herregud jag ska sova i en korridor. Ska nog be om oxascand om en stund tror jag, ska bara våga. Har fått dosen höjd vilket är skönt, min läkare i Lund fick ju för sig att 0,25-5mg är en vettig dos oxascand för mig. Det är det inte. 

Inlagd

Igår spenderade jag och min sambo sex timmar på psykakuten. Det var en person före mig. Tillslut fick jag prata med en läkare, som nog var ungefär lika gammal som mig och verkade bra. Berättade för en gångs skull hur jag mår och tillslut fick jag en plats på en avdelning. Det fanns en chans att jag skulle skickas till Helsingborg pga platsbrister, men hade tur och fick stanna i Malmö. 

Det känns som jag fejkat mig in, för jag gick hit för jag insåg att jag behöver det och sa för en gångs skull hur det är och blev lyssnad på. Är inte van vid att bli lyssnad på. Har ju inte heller lagt in mig själv förr. Tidigare har det varit via LPT, hot om LPT och för min läkare sa till mig att det var bäst. Jag tror detta är det vuxnaste beslut jag tagit. 

Jag hatar mig själv för jag inte sa något hos kuratorn. Pratar jag inte är det bättre att någon annan får min tid, någon som behöver den mer. Jag har mått dåligt så länge, vad spelar det för roll.
Egentligen kanske jag inte är sjuk på riktigt, jag bara fejkar. Jag känner mig inte så sjuk.

Kuratorn frågade om jag hade klippt mig, vet inte om det var för mitt hår var nytvättat eller om det syns att jag slitit bort stora tussar. För det är tydligen något jag gör nu, drar av mitt hår.
Försöker vara duktig och inte skära mig, går ganska bra, men självskadar på andra sätt istället.

Jag träffade min kurator idag. Eftersom busen var sen blev jag några minuter sen. Min kurator var ungefär 20 minuter sen och jag mådde redan dåligt. Så jag grät lite i väntrummet och när hon kom mådde jag så dåligt att jag inte kunde prata. Hon pratade om att jag skulle träffa kompisar och sådär för att må bättre medans jag satt och tänkte på om bron över tågspåren i närheten var tillräckligt hög för att hoppa från. Efter cirka 20 minuter gick jag därifrån. Halvvägs till bron vände jag och gick mot bussen och åkte hem. Jag vill inte dö egentligen, jag orkar bara inte allt kaos i mitt huvud.

Jag har inte fått någon kallelse till behandlingen, så verkar inte som det blir något för mig. Personen jag träffade på mötet sa att jag skulle få börja nu, och jag vet att behandlingen börjar om en vecka eftersom en vän ska gå. Men varför skulle det gå bra för en gångs skull. Har iaf fått tider till kuratorn och ska dit på fredag. Borde berätta att jag inte riktigt vill leva längre och har självskadat några gånger. Ska verkligen försöka. Jag kommer aldrig må bra om jag inte pratar med psykiatrin så dom kan hjälpa mig.

Efter att ha sovit mellan fyra och sex timmar per natt under en vecka fuckade mitt psyke ur.
Jag hade så mycket energi att sprang omkring i lägenheten och stod och bara snurrade i köket i flera minuter. Jag kunde inte koncentrera mig på något, att leta upp en tjocktröja var assvårt och skriva en lista på vad vi skulle handla var omöjligt, och mådde fett bra.
Berättade för två kompisar som tyckte det lät som jag var hypomanisk, så försökte googla hypomani men kunde inte koncentrera mig på att läsa.

Några timmar senare kraschade jag. Det var skönt att kunna sitta stilla och tänka normalt igen, att vara ledsen och ha ångest var inte lika kul.

Såhär kan borderline se ut, bara några timmars mellanrum. Förstår att min sambo frågade om jag hade tagit något.