I onsdags hade jag en sådan dag då jag var så fruktansvärt arg och inte kunde lugna ner mig. Jag kastade saker, slogs och skrek. Var irriterad när jag vaknade vid sex-sju och lugnade ner mig först vid fyra-fem på eftermiddagen. Jag hatar verkligen när jag blir så, det är absolut det värsta. 

Hade lite tecken på depression dagen efter men på fredagen mådde jag bra. På kvällen fick jag igen en massa energi och färgade både håret och städade. Hade så svårt att koncentrera mig och sprang fram och tillbaka i lägenheten för jag hela tiden glömde bort vad jag höll på med. Gick och la mig sent och vaknade fem miljoner gånger under natten. Igår när jag vaknade mådde jag fortfarande lika bra och hade lika mycket energi, men efter några timmar gick det tillbaka till normalt.

Förstår inte vad som händer, det kan ju inte vara pga de antidepressiva, dom slutade jag med för över två månader sedan.

Jag tog Aurorix i ungefär en månad, jag blev sämre (som vanligt på antidepressiva) och min läkare sa till mig att sluta ta den. Så jag slutade ta den och blev av med depressionen ett par veckor senare.

För snart tre veckor sedan träffade jag min läkare igen och fick fylla i några självskattningstest, bland annat madrs-s som jag fick 5-6 poäng på vilket är ingen depression. Min läkare sa att jag gjorde hennes dag och sedan började hon prata om arbetsträning och praktik.

I onsdags hade jag en sådan dag när allt är underbart, jag hade all energi i världen, kunde inte sitta still, musiken var bättre och texterna talade till mig på ett helt annat sätt, jag städade sådant som aldrig annars städas och var vaken flera timmar längre än jag brukar, för jag var inte trött, och jag är alltid trött på kvällen.
I torsdags kom tecken på en ny depression, ingen energi, ingen lust att göra något, känslan av att allt är meningslöst. Igår sov jag mitt på dagen, vilket jag bara gör när jag är deprimerad.
Det var ju snällt av min hjärna att ge mig jättemycket energi, jag behövde fixa det jag gjorde, men jag har inte tid med en ny depression. Min sambo fyller år nästa helg och vi ska ha kalas, helgen efter kommer hela hans familj hit som jag aldrig träffat tidigare. Jag har inte tid att vara deprimerad.
I december, före den förra depressionen, fick jag samma energi men det varade i tre dagar istället för några timmar. Jag tittade på en matberedare som var igång och relaterade till den för den snurrade lika snabbt som mina tankar och köpte lite för många doftljus och lite för mycket vitt och rosa tyg med gröna broccolis som jag inte har en aning om vad jag ska göra med. 

Deprimerad, igen

I slutet av augusti kom jag ur en lång depression. Ungefär samtidigt slutade jag med lamotriginen och några veckor tidigare slutade jag med lyrican.
I tisdags ringde jag min läkare efter att ha varit deprimerad, igen, i tre veckor. Hon sa att hon skulle skriva ut en antidepressiv, Aurorix. I går hade jag fortfarande inte fått något recept så jag ringde henne igen och hon skrev ett recept. Apoteket hade såklart inte medicinen inne så ja fick beställa den och kan hämta den imorgon. Jag är lite nervös, jag testade fyra olika antidepressiva 2010-2011 och blev bara sämre.
Måste även komma ihåg att trappa ut medicinen om den inte fungerar, för sist jag inte gjorde det blev jag enligt min förra läkare hypomanisk och jag hotade och slog min socialsekreterare.

Det värsta, för mig, med att vara deprimerad är att jag blir så lättirriterad, allt gör mig irriterad och sådant som i vanliga fall bara gör mig lite irriterande kan få mig att bli fruktansvärt arg, och att jag isolerar mig, jag ignorerar mina vänner för att ens svara på ett sms känns omöjligt, och sen får jag såklart dåligt samvete för jag är en dålig vän för jag inte svarar och oroar mina vänner.

Sen i början av april har jag inte längre någon kontakt med min mamma, om en bortser från sms där jag ber henne sluta höra av sig och där jag skrivit att jag hatar henne. Det började med att hon sa till mig att vara glad och positiv vilket gjorde att jag gick utan att säga något, vilket ledde till att hon kallade mig treåring och sa att jag skulle bete mig som en vuxen människa. Jag bad henne att aldrig höra av sig igen, vilket hon ignorerade och i juni ringde hon och pratade med min kurator. Jag har bett min mamma att inte lägga sig i min vård i ungefär fem år, så jag blev ännu argare på henne och jag blev såklart även arg på min kurator. Hur ska jag kunna lita på någon som pratar om mig med någon jag tycker så illa om? 

Pappa har sagt ett par gånger att han kan betala privat vård eftersom jag inte fått någon ordentlig hjälp under alla dessa år, så för någon vecka sedan bestämde jag mig att trotsa det dåliga samvetet och faktiskt söka privat vård. 

Igår träffade jag min nya psykolog. Hon blev arg över att min kurator pratade med min mamma och för att jag inte fått någon ordentlig hjälp. Jag har alltid svårt att prata, men hon ställde så många frågor att jag nog aldrig har pratat så mycket med någon inom psykiatrin. På första mötet fick jag lära mig fler saker att göra för att inte skada mig än vad jag fått lära mig under sex år inom psykiatrin. 

Efter polishandräckningen blev det två besök till på psykakuten. I onsdags sa de till mig att ringa min läkare, så jag ringde min läkare i torsdags. "Nää jag vet inte... Du får prata med din kurator på onsdag."
Det blev ett besök till på psykakuten i torsdagskväll och det bestämdes att jag ska ha kontakt med mobila teamet. De ringde i fredags och jag svarade såklart inte. Idag ringde de igen, fjärde gången svarade jag. Men eftersom jag är dum i huvudet sa jag såklart att jag inte vill ha någon kontakt med dem eftersom jag ville säga upp kontakten med psykiatrin helt och var säker på att de inte kan hjälpa mig. Efteråt insåg jag att det samtalet räddade mig från att göra något fruktansvärt dumt.
Polishandräckningen var verkligen det värsta psyk kunde göra. Jag mår så mycket sämre och har tappat all motivation.

"Den här behandlingen verkar inte passa dig." Min sista chans för att slippa min borderline och han vill inte ha mig kvar. En tavla i golvet, en vattengrej i golvet och vatten som sprutar.
Jag följer med honom tillbaka upp och han säger att jag får vara kvar, att det inte alls är så att han inte vill ha mig kvar. Jag lugnar ner mig, men när jag ska gå blir jag upprörd igen och förstör lite mer.
Efter en stund går jag tillbaka för att säga att jag inte vill träffa honom mer, att jag vill byta terapeut. Men dörren är låst, jag säger genom glaset att jag vill byta. Han ber mig vänta och när han kommer tillbaka dyker även fyra poliser upp. Efter en massa tjat om att jag måste åka med polisen till psykakuten blir jag så upprörd att jag bankar huvudet i väggen. Jag hinner knappt reagera innan jag ligger på golvet med tre poliser som sitter på mig.

"Lugna ner dig." Det är inte så lätt när en ligger på golvet med handfängsel och två manliga poliser trycker ner en i golvet.
Jag säger "aj" och polisen frågar var det gör ont, jag svarar och istället för att vara lite försiktigare trycker han lite extra där, så jag ska få mer ont.
De sätter på fotfängsel och bär ner mig till piketbussen. Att bli buren på det sättet gör både ont i armarna och är pinsamt. Polisen bär in min överkropp och knuffar sedan mig över det mönstrade metallgolvet, vilket inte heller är så bekvämt.
Handfängslet sitter så tight runt min ena handled att handen börjar domna bort, men då är vi nästan framme och det är dags att bli dragen över golvet i piketbussen och buren in på psykakuten. De lägger mig på en brits i vad jag tror är bältesrummet och en personal säger att jag ska bältas. Jag frågar om de verkligen tänker bälta mig nu när jag är lugn, och som tur är slipper jag.
Jag får träffa en läkare väldigt snabbt, det blir väl så om polisen bär in en, och jag får gå hem efter ett kort samtal.

Jag tror min kropp börjar tröttna på att mitt huvud är sjukt, iaf på morgonen innan jag har ätit. 

Jag har aldrig varit en person som spyr. Det har hänt på fyllan, bakfyllan, en gång pga matförgiftning eller i syftet att kompensera. Det har alltid varit en bra förklaring. Men i år har jag spytt fyra gånger utan tydlig anledning. Jag misstänker att det är en blandning av psykisk ohälsa och lågt blodsocker eftersom det hänt före frukost varje gång och efter ett jobbigt telefonsamtal, första morgonen jag var inlagd och nu två gånger de senaste dagarna, och senaste tiden har varit väldigt jobbig. Hur som helst är det irriterande.

Igår ringde jag min läkare, jag var jättenervös men jag vågade. Jag berättade att stesoliden jag fick fungerade men att jag helst inte vill ha benso. Hon föreslog flytande theralen men jag sover i hundra år av antihistaminer så jag fick lyrica utskrivet. Förhoppningsvis blir jag snart en lite mer fungerande person som orkar prata med sina vänner och inte får polisen ringd på sig tre gånger på 1,5 vecka.

De ringde från behandlingen idag och jag ska dit på tisdag, fast det lät inte riktigt på honom som vi skulle ha behandling utan mer som att han kommer säga att jag inte får gå kvar. 

Han pratade om någon grupp, vilket är jättekonstigt eftersom han skrev i min journal i mitten av april att jag inte kunde fortsätta i gruppbehandling pga social fobi.

Började gråta efter samtalet för är så fruktansvärt rädd att jag inte ska få gå kvar i behandlingen. Jag vill verkligen må bättre.

Läkaren jag fick träffa i onsdags har skrivit "Pat förnekar drogintag och ter sig drogpåverkad." i min journal. Är lite ledsen över att det står att jag verkar drogpåverkad eftersom jag verkligen inte var det, jag kan bara inte hantera mina känslor. 

Jag är 25, och har varit ett tag. Det betyder att jag är närmre 30 än 20 och att jag borde bete mig som en vuxen människa. Jag borde inte skrika och slänga omkring grejer så tre poliser ringer på dörren. Jag borde inte slänga krukor och tavlor i golvet på psyk. Jag borde kunna hantera mina känslor. Jag är 25, jag borde verkligen klara det vid detta laget.

Efter jag hade slängt en kruka och några tavlor i golvet följde min kurator och enhetschefen efter mig ut till cykeln och lyckades övertala mig att följa med upp igen. Jag fick prata med min kurator, enhetschefen och en läkare som föreslog inläggning eller iaf att mobila teamet skulle komma hem till mig ikväll. Jag tackade nej, gick med på att ringa min läkare imorgon och fick med mig några stesolid hem.

Tidigare har jag tänkt att om behandlingen jag går i nu inte är tillräcklig så kan jag gå i MBT senare eftersom det är en behandling som ska fungera mot borderline och finns i Malmö. Idag fick jag veta att om en har en autismspektrumdiagnos kan en inte få MBT. Så får väl hoppas att en behandling på 16 gånger gör mig frisk från min borderline.

På lördag åker jag till Berlin med min sambo och kollar på barn i glasburkar. Vi har inte bestämt mycket mer än att vi ska till Berliner medizinhistorisches museum, men det kommer bli kul. Jag behöver verkligen göra något så jag känner mig mer motiverad till livet och orkar behandlingen bättre. Jag är så fruktansvärt trött på att vara sjuk, och det blir inte lättare av ha så fruktansvärt tråkigt.

Jag har slutat med risperidon. Jag orkade inte att inte kunna bli glad, att det ibland kändes som mina händer inte riktigt var där, att vara konstant sugen på att äta och nästan sakna mättnadskänsla osv. Är väl lika bra egentligen, jag har börjat behandling och ska lära mig att hantera mina impulser, inte medicinera bort dem.

Igår hade jag ett möte om behandlingen. Jag ska få börja igen, redan nästa fredag, och jag slipper gå i grupp! Jag är så glad, att jag slipper grupp kommer göra så otroligt stor skillnad. Jag kommer kunna koncentrera mig på behandlingen istället för att sitta och försöka dölja hur fruktansvärt mycket ångest jag har. 

Jag tänkte börja fylla i registreringsblad för självskada idag eftersom behandlingen börjar om en vecka, men det är så svårt. Jag har inte skadat mig idag, så jag måste skriva vad för skyddande faktorer som hjälp mig, men jag vet verkligen inte. Jag har gjort samma saker som jag brukar, det har bara varit en lättare dag.

Idag var jag först på habiliteringen och sedan hos min kurator, och imorgon ska jag på ett möte om behandlingen.
I morse tog jag oxascand i förebyggande syfte, men det fungerade inte så bra. Jag började lägga på foundation men istället för att göra klart det rev jag mig i ansiktet och grät. Jag försökte sminka mig tre gånger, men det slutade med att jag började gråta och skada mig varje gång. Tillslut kom jag faktiskt iväg till habiliteringen, även om jag blev 15 minuter sen. Vi kom inte direkt fram till något, och jag känner inte att de har något att erbjuda mig. Jag tror att jag antingen feldiagnostiserad eller världens mest högfungerande autist.
Efter mötet knycklade jag ihop papperna jag fick och slängde dem innan jag ens var ute ur byggnaden, för det där med impulskontroll är inte min starka sida just nu.

Min kurator såg såklart att jag hade rivit mig i ansiktet, och vi skulle prata om vad som hände utifrån något jag inte riktigt förstod vad det var, för vi kom inte så långt. Vi gick igenom lite grejer som stod i hennes papper, bland annat statistik om självskadebeteende. Där hittade jag en lite humoristisk grej, ungefär när Vingklippt ängel kom ut ökade självskadebeteende och några år senare, när boken inte längre var populär, minskade det.
Det var inte ett jobbigt möte för en gångs skull, men det var för vi pratade knappt om mig.

Klockan 8.15 ringde jag min nya läkare för att prata om hur jag mår nu efter sänkningen av lamotrigin. Jag berättade att jag har läst för första gången på 1,5 år, jag berättade att jag skadar mig mer, att min impulskontroll är väldigt mycket sämre och att jag klippte av mig håret. Min läkare skrattade lite när jag berättade om mitt hår, sedan skrev hon ut risperidon. Ska ta 0,5 mg i tre dagar och sedan öka till 1mg. Jag är faktiskt lite nervös över det.


Passar iaf i snagg

Jag har ungefär lika mycket hår som impulskontroll kvar.
Min lugg började bli lång, så det var dags att klippa den. Jag har ju klippt min lugg själv i över 10 år, och det brukar inte vara några problem. Men denna gången blev det inte bra, så jag blev besviken och klippte av allt hår istället. Jag har precis börjat kunna ha hästsvans, jag vill inte ha kort hår.
Jag ska ringa min nya läkare idag och hoppas på att jag får tag på henne, för jag börjar bli rädd nu. Detta har hänt en gång tidigare, när jag var som sjukast. Jag är så fruktansvärt rädd att det ska bli så illa som det var då. Jag tror inte det kommer bli så illa, men om det blir det kommer jag inte vägra inläggningar och jag kommer inte låtsas att det är bättre än vad det är.

Jag har ju sänkt lamotriginen från 300 mg till 200 mg, och det svänger redan väldigt mycket mer. Jag kan gå, utan anledning, från att städa köket (torkade tom av skåpluckorna) till att ligga i sängen, gråta och slå mig själv på en minut.
Om 20 minuter ska jag ringa min nya läkare.

För ungefär fem år sedan tog min läkare (som jag flyttades till för jag behövde extra resurser) av mig från väntelistan till DBT för att hon ansåg att jag inte klarade gruppbehandling. Hon kunde hjälpt mig med ångesten jag får i sociala situationer så jag skulle klara av gruppbehandling i framtiden och bli frisk från min borderline, men det gjorde hon inte. Hade hon bara hjälpt mig hade jag kunnat vara frisk nu. Istället är jag 25, fortfarande sjuk och får inte gå kvar i gruppbehandlingen för jag missade två gånger, såklart för jag hade för mycket ångest. 

Har ju sänkt min medicin från 300 mg till 200 mg eftersom den inte fungerar så bra längre. Den fungerar ännu sämre med lägre dos. Jag skulle egentligen ringt min nya läkare förra tisdagen för att prata om medicinen, men det har jag såklart inte gjort. Jag visste redan när hon sa det att jag inte kommer ringa, men det vågade jag såklart inte säga.