I fredags började behandlingen. Det var ungefär lika hemskt som jag trodde det skulle vara.

Vi började med att presentera oss och få alla papper vi kommer behöva. Efter det skulle vi prata om positiva och negativa effekter med självskador. Jag sa såklart ingenting så en av behandlarna försökte få mig att prata. Jag kände mig jättepressad och fick ångest. Efter ca en kvart hade vi paus och jag kunde låsa in mig på toaletten och gråta ordentligt. Enda anledningen till att jag inte gick hem var för min jacka låg i rummet vi hade behandlingen i och enda anledningen att jag ens gick ut från toaletten var för en av behandlarna skulle öppna dörren annars.
Men jag var där och jag stannade.

Idag skulle jag på namnsdagskalas, men så blev det inte. Istället fick jag ett psykbryt  för jag inte hittade min eyelinerpensel. Min sambo hjälpte mig sedan att leta efter penseln och hittade den efter max en halv minut.
Jag fortsatte sminka mig, men eyelinervingen blev inte bra, så jag fick ett nytt psykbryt, bröt sönder penseln, tvättade bort allt smink och la mig ner och grät. Efter det bestämde vi oss för att stanna hemma.
Resten av dagen har jag varit ganska lugn. Ledsen, men lugn.

Jag är så trött på allt. Jag borde se fram emot saker, jag borde vilja träffa min vänner, jag borde bli glad för den nya skitsnygga väskan jag fick av mamma. Men så är det inte. Saker är antingen ingenting eller jobbiga. Det finns inget annat. Det finns inga andra känslor än likgiltighet, ångest och att vara ledsen.
Jag brukar vara bra på att ignorera anonymt hat på internet, men jag klarar det inte just nu. Varje elak kommentar får mig att må dåligt.
Allting är bara så jobbigt.

Idag träffade jag min kurator. jag fick lära mig att andas i fyrkant. Det är det första psyk lärt mig någonsin. Jag överdriver inte när jag säger att jag enbart fått mediciner och två kuratormöten på vårdcentralen tidigare.
Nästa fredag börjar jag behandling, det är väldigt läskigt. Det är så jobbigt att gå ut nu, att åka buss eller handla ger mig ångest. Jag har aldrig haft problem med kollektivtrafik tidigare. Nu ska jag klara att sitta i en grupp i två timmar, det är troligt läskigt. Bara att träffa min kurator ensam får mig att hela tiden vilja springa iväg.

Igår hade jag läkarmöte. Vi bestämde att min medicin skulle höjas och hon pratade om någon ångesthantering jag kunde gå på tre gånger under tiden jag var inlagd. Men dom kunde inte lova att jag skulle slippa sova i korridoren, så jag fick en impuls och skrev ut mig, så ingen ångesthantering och ingen höjd medicin. 

Läkaren sa att jag kunde få nattpermission istället och frågade om det var en impuls. Eftersom jag är sämst sa jag nej och gick hem. Har inte haft några självmords- eller självskadetankar sedan jag kom hem så är väl lugnt ändå, även om jag är besviken på mig själv.