tisdag 2 april 2019

Alla andra går vidare med sina liv. Utbildar sig, får ett jobb, gifter sig, skaffar barn. Gör allt det där en ska göra. Inte jag. Jag sitter fortfarande i min lägenhet, tittar på serier och dricker te. Det är inte samma lägenhet som för snart 10 år sedan, det är inte ens samma stad. Jag och kisen bor inte längre ensamma bara vi två, jag har varit sambo i 3,5 år nu. Han har gått en utbildning för anhöriga till bipolära och förstår vad som händer när jag är på väg upp i en hypomani och säger till mig att gå och lägga mig i tid, ta det lugnt och att rutiner är viktiga. Han säger att han fixar disken när jag är deprimerad och inte orkar.

Jag är inte djupt deprimerad och vill ta livet av mig som jag var för nio år sedan. Eller för tre år sedan. Men jag är inte lycklig och jag undrar om jag någonsin kommer bli det. Min läkare skriver i min journal att jag har en komplex psykiatrisk problematik. Symptom på social fobi och undvikande beteende. Låg funktionsnivå. Inte är redo för arbetslivsrehabilitering. Jag känner bara att jag är för gammal för den här skiten. Det var väl okej att må dåligt som tonåring, men jag är 28 år nu. Jag borde kommit längre. Jag önskar jag hade fått hjälp att komma längre.