Virrig läkare

Jag fick tag på min läkares mail och mailade henne. Jag skrev att hon inte verkade ha tid med mig, frågade om en remiss till en annan mottagning som specialiserar sig på bipolär sjukdom och ska vara jättebra, och lite andra grejer.
I måndags ringde hon och jag fick en tid tre timmar senare. Hon skrev en remiss och sa att hon skulle skriva läkarutlåtande till försäkringskassan. Vi pratade lite om medicinen, hon kollade min journal och frågade om jag tar tre tabletter. Jag svarade nej, jag tar fyra och hon frågade när vi hade höjt. Min läkare har inte så bra minne och lite för ofta skriver hon inte i journalen. Jag berättade det för mamma som jobbar inom sjukvården och hon blev lite upprörd, det är tydligen olagligt att inte skriva i journalen.
Jag hoppas på att jag får komma till den andra mottagningen snart.

Pappa var här och hjälpte mig sätta upp hyllor. Han frågade om skolan som jag tänkt söka och jag sa att jag inte hade sökt och inte var så sugen på det längre. Han frågade såklart varför, men hur förklarar en dessa svängningar?

Hypomani och fest

Depressionen varade inte länge. I fredags gick jag upp i en hypomani igen. Gjorde bra grejer som att städa ur garderoben, fixa med hängare och limpistol så kläder inte glider ner och diska. Tog bort alla kläder som inte passar och la dem i en annan garderob, har så mycket plats nu till nya kläder (som passar) nu.
På kvällen träffade jag två kompisar, drack alkohol och gick ut på en klubb. Tog en taxi hem, det hade tagit max 10 minuter att gå men taxi kändes som en bra idé.
Avbröt mina kompisar när de pratade, något jag aldrig gör. Sov typ fyra timmar och träffade mina kompisar igen, fortsatte avbryta dem när de pratade och åkte till stranden för att bada bort bakfyllan. Några minuter innan vi hoppade i kraschade jag.
Det var superskönt att bada, men bakfyllan kom tillbaka. Vi gick in på lidl och jag var tvungen att springa ut och kaskadspy vid ett träd.
Jag borde verkligen inte dricka alkohol.

Depression

Jag är trött. Så otroligt trött. Jag gråter utan anledning, för jag är bara så ledsen och det finns inte ens någon anledning till det.
Jag ringde min läkare, hon sa att litiumnivån fortfarande låg på 0,3 och att jag skulle höja, ta blodprov om 10 dagar och sedan ringa henne igen. Berättade om hur bra jag mådde förra veckan, hann inte säga något om suicidtankarna som kommit senaste dagarna (de är lätta att slå bort och jag har inga planer, så ingen behöver oroa sig) för hon verkade stressad.
Det är augusti och jag har träffat min läkare två gånger i år, en gång i februari och en gång i april. Min medicin sköts helt över telefon, så länge jag ringer henne och frågar vad litiumnivån ligger på.

Hypomani

Jag höjde litiumet förra veckan och denna veckan har jag mått så bra. Så jag tänkte att jag hade kommit upp i rätt dos. För ett par dagar sedan när jag skulle sova hade jag jättesvårt att somna för det var så många snabba tankar i mitt huvud. Det var inte litiumet som hade kommit upp i rätt dos, det var en hypomani som var på väg.
Den var faktiskt ganska passande eftersom jag skulle städa och laga mat till Valentines möhippa som vi hade igår. Jag orkade göra en miljon grejer och la till fyra nya grejer på menyn. Vi åt inte ens av allt för vi var så mätta, och hälften av maten blev över. Jag och min sambo kommer inte hinna äta allt detta själva, speciellt inte då vi ska på bröllop idag.
Jag sov sex timmar inatt, det är ingenting för mig som brukar sova 10 timmar. Jag borde vara jättetrött efter att ha städat och lagat mat i två dagar och sedan haft möhippa, men nej. Min hjärna snurrar så fort.
Jag börjar komma ner lite, jag känner mig trött (men kan inte sova), kan sitta still och är inte alls lika glad längre.

Den där borderlinediagnosen

För sju år sedan fick jag en borderlinediagnos. Jag hade gått på antidepressiva i ungefär ett halvår, först en ssri och sedan en snri. Jag hade ett självskadebeteende innan, men det blev ungefär hundra gånger värre när jag började med antidepressiva. De antidepressiva gjorde också att mitt humör svängde hur snabbt som helst, jag mådde okej och nästa sekund ville jag dö, ibland svängde det också upp i korta hypomanier. Jag blev mer impulsiv än vad jag hade varit tidigare, både när det gällde mitt självskadebeteende och även saker som shopping. Jag blev så fruktansvärt sjuk. Under den sommaren och hösten var jag inlagd tre gånger och hamnade på medicinska akuten två gånger.
Så jag fick diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning.
Ett halvår eller ett år efter jag fick diagnosen läste jag att lamotrigin kunde hjälpa vid borderline, så jag tog upp det med min läkare. Jag började med lamotrigin och slutade med min fjärde antidepressiva, och jag blev bättre. Och bättre. Och bättre. Efter ett tag var jag helt symptomfri och jag fortsatte vara symptomfri i några år. Det går inte att medicinera bort en personlighetsstörning.
Jag förstår att jag fick diagnosen, jag trodde själv på den i flera år. Men jag tror inte längre att jag har en personlighetsstörning, eller att jag har haft.

Litium uppdatering och framtidsplaner

Jag var ju rädd för att börja med litium, det hade jag inte behövt vara. Min litiumnivå ligger på 0,3 vilket är lågt, det ska ligga mellan 0,5 och 0,9. Trots att jag ligger lågt har jag blivit hjälpt av medicinen och eftersom jag ligger lågt har jag precis ökat dosen och ska ta ett nytt blodprov 10 dagar efter ökningen.
En sak jag var rädd för var biverkningar, varför vet jag inte riktigt för jag får nästan aldrig biverkningar, men det hade jag inte behövt vara. Jag är mer törstig än jag brukar vara, annars har jag inga biverkningar. Det kan ju hända att det kommer fler när jag ligger på rätt dos, men hoppas det inte gör det.

Har ju varit stabil i sådär en månad, så tycker det är dags att göra något med mitt liv. Tänkte söka till en folkhögskola och läsa upp mina betyg, började skriva ansökan men insåg att mina betyg är hos mina föräldrar och de är på semester så jag får ansöka när de kommer hem. Folkhögskolan hade iaf ansökning till både vår- och höstterminen så jag tänkte söka till vårterminen. Jag tyckte detta lät skoj och tänkte att det nog skulle passa mig "en allmän kurs med kreativt skapande som profilämne. Du ges här möjligheten att arbeta praktiskt med design, konst, arkitektur, inredning, film, foto, mode m.m."
Är ju 26 och har inte mina gymnasiebetyg och har aldrig haft ett jobb för jag har varit för sjuk hela mitt vuxna liv. Försökte ju gå folkhögskola för några år sedan men misslyckades, det är dags att försöka igen.