Bipolärutredning

Idag var jag på första mötet på affektivt centrum. Pratade med en läkare i lite över en timme om bipoläritet och lite kort om mina andra diagnoser, borderline och autism. Jag berättade att jag och flera inom vården inte tror på diagnoserna och hon trodde inte heller att de stämde. Hon kunde inte säga säkert att jag är bipolär för jag måste göra klart utredningen först, men hon sa att det lutade åt det, speciellt eftersom jag mår bättre av litium. Redan på torsdag nästa vecka ska jag dit igen och fortsätta utredningen med en psykolog.

Snart hjälp efter alla dessa år?

Jag fick aldrig någon psykolog. Min depression blev värre, jag ville inte leva och berättade det för min läkare som svarade "Det var ju tråkigt Sara." Ja, det är jävligt tråkigt att vara så deprimerad och det är tråkigt att du inte vet vad jag heter efter två år. Jag kom ur depressionen sådär en månad senare. 10 dagar i solen med min bästis hjälpte en del.
Så jag bestämde mig för att byta läkare, men det gick inte. Men psykiatrin sa att affektivt centrum tog emot remisser igen, sedan sa psykiatrin att de inte gjorde det. Så jag ringde till effektivt centrum och frågade. De berättade att de tog emot typ ett och nyinsjuknade. Jag är ganska säker att jag inte är typ ett men nyinsjuknad borde jag räknas som, visst jag har haft depressioner sen typ 2005 och hade min första hypomani 2010 men jag fick aldrig någon riktig diagnos eller hjälp trots tre läkare som pratat om bipolär sjukdom och nio år inom vuxenpsykiatrin. Så efter två läkarbesök med två olika läkare och en miljon samtal till receptionen skickades det en remiss. Någon vecka senare fick jag ett samtal och sedan ett tjockt kuvert med papper som skulle fyllas i och skickas in och blodprov som skulle tas. En tid fick jag också, det är bara en vecka kvar nu.
Jag ser fram emot det men är också såklart nervös, jag är rädd att de ska säga att jag inte är bipolär och därför inte hjälpa mig men också rädd att de ska ge mig en bipolärdiagnos för jag vill inte vara sjuk resten av livet. Men jag vet att det finns medicin, och jag vet att den funkar bra för mig. Men jag vet också att den kan sluta funka och vad som händer då.

Det är tre månader sedan jag kom ur min senaste depression, jag har varit stabil dessa tre månader. Jag känner mig som mig själv och har börjat sy igen.