onsdag 23 oktober 2019

En diagnos mindre

Som arg sjuttonåring gjorde BUP en autismutredning som jag mer eller mindre vägrade vara en del av. BUP satte diagnosen atypisk autism och jag har hela tiden känt att det inte stämmer. Nu har äntligen psykiatrin gått med på att ta upp det igen och nu står det såhär i min journal:
”Det framkommer också från BUP´s utredning att pat aldrig uppnår kriterierna vad gäller kommunikationsproblem under barndomen och heller inte speciella intresseområden av den intensitet och upptagenhet som krävs för att sätta en autismdiagnos. Sammanfattningsvis så uppfyller inte pat A-kriterierna (enligt DSM-5) under utredningen som gjordes 2008. Samtliga tre A-kriterier ska vara uppfyllda för en autismspektrumdiagnos. [...] Vad gäller B-kriterier uppfyllde pat inte några av dessa.  [...] Sammanfattningsvis framkommer inget som talar för att patienten skulle ha en funktionsnedsättning som kan tillskrivas autismspektrumtillstånd.”

Jag hade rätt hela tiden. Jag har inte autism. Nu ska jag bara försöka bli av med borderlinediagnosen också, för jag har inte borderline. Det var en dålig reaktion på antidepressiva som jag hade fått av vårdcentralen innan jag hade träffat någon på vuxenpsyk. Jag förstår att jag fick diagnosen, jag var så impulsiv och arg. Mitt humör svängde så mycket, jag försökte ta livet av mig och självskadande nästan varje dag.  Jag förstår dom, det var många symptom som stämde och inga mediciner hjälpte. Jag trodde själv på det. Men jag förstår inte varför det inte gjordes en ny bedömning när antidepressiva byttes mot lamotrigin och alla mina symptom försvann. Läkaren som satte in lamotrigin 2011 skrev även i min journal något om att jag inte verkade ha borderline, men diagnosen står fortfarande kvar.
Jag vet, diagnoser är inte så viktigt, det viktiga är att man får rätt hjälp. Men som ung kvinna med borderline i journalen blir man inte tagen på allvar. Jag har väntat i tio år på att vuxenpsykiatrin ska ta mig på allvar, jag vill inte vänta längre. Jag vill börja mitt liv.

Om två dagar kan man söka till komvux. Denna gången ska jag inte börja läsa 100% direkt.  Jag ska börja med några timmar ett par gånger i veckan. Det ska inte bli som gymnasiet eller folkhögskolan, denna gången ska det gå bra. Ingen djup depression som slutar med en inläggning. Denna gången ska jag kontakta psykiatrin direkt om jag börjar känna mig deprimerad. Jag vet mina tidiga tecken nu och vi har redan bestämt att jag ska börja med quetiapin vid försämring. Även om jag är lite rädd för medicinen så känns det bra att ha en plan.
Det är min tur nu.

måndag 23 september 2019

Inte bipolär ändå?

Jag träffade min läkare förra veckan. Hans åsikt är recidiverande depression med agiterade depressioner och inte bipolär sjukdom. Mamma, min sambo och mina två närmsta kompisar tror inte att han har rätt.
Jag började med lamotrigin igen för någon månad sedan, det är skönt. 1,5 vecka efter jag kom upp i 200mg var jag inte längre deprimerad. Min läkare gjorde en plan när det kommer till min medicinering. Lamotrigin ska vara min grundmedicin och vid försämring ska quetiapin sättas in. Det känns så skönt att för första gången ha en plan om vad som ska hända när jag försämras. Det kanske är lite negativt att skriva när istället för om, men jag känner mig själv ganska bra vid det här laget.

tisdag 13 augusti 2019

Tillbaka på medicin

Kommer ihåg när jag hade testat fyra olika antidepressiva på 1-1,5 år och tänkte på varför jag svarade så dåligt på mediciner. Jag hade inget annat svar på det än att det nog var mig det var fel på. Så var det ju inte, det var ju helt medicin för mig. Nu, sådär åtta år senare, har min läkare sagt att jag absolut inte ska ta antidepressiva. Jag hade antagligen inte blivit feldiagnostiserad med borderline om jag inte fått antidepressiva, vilket är helt sjukt.

Jag har iaf börjat med lamotrigin igen eftersom jag varit deprimerad sedan i maj. I torsdags ökade jag dosen till 200mg, vilket är dosen det är tänkt jag ska ta, och jag mår redan bättre. Jag är fortfarande deprimerad, men jag gråter inte längre varje dag och har börjat sköta min hudvård igen.
Jag blir nästan chockad hur bra jag svarar på stämningsstabiliserade, jag svarade ju jättebra på litium också. Dessutom har jag ju turen att vara en person som får väldigt lite biverkningar. Jag måste bara inse att jag kommer behöva mediciner ett långt tag fram över, antagligen resten av livet, och att livet blir rätt kass när jag slutar ta dem. Det har ju en hänt ganska många gånger att jag slutat ta mina mediciner.

lördag 3 augusti 2019

I en journalanteckning lyckas psykiatrin få med både  ”komplex psykiatrisk problematik” och ”Patientens ärende har tagits upp på teamet och diskuterats där psykolog tycker att det finns tillräckligt med underlag och att ytterligare psykologisk behandling inte är berättigat i dagsläget.”
Jag förstår verkligen inte hur de tänker. Jag har haft kontak med vuxenpsykiatrin i nästan tio år. Om vi lägger ihop alla gånger jag träffat en psykolog är det mindre än tio gånger. Jag har blivit satt på en väntelista till psykolog och blivit borttagen från den. Jag har blivit satt på väntelista till dbt och blivit borttagen från den för jag ”inte skulle klara gå i grupp”, och istället för att få hjälp min ångest i sociala situationer fick jag ingen hjälp alls. Jag har fått gruppbehandling för ett självskadebeteende jag inte längre hade och inte fått gå kvar i gruppen pga ångest. Jag träffade en kurator i ett halvår som sedan pratade med min mamma och jag förlorade allt förtroende för henne och slutade.
Jag fick faktiskt en grupputbildning (utbildning, inte behandling) i våras för en diagnos som alla är ganska övertygade att jag har men inte har fått än, en diagnos det pratats om till och från sedan 2010 och som jag uppfyllt kriterierna för sedan dess. Men jag har ju faktiskt fått mediciner, även om majoriteten av dem gjorde mig bara sjukare, för det är ju det som lätt händer när någon med bipolär sjukdom får antidepressiva.
Jag skrev ett lite argt meddelande till psykiatrin i förrgår och hoppas dom tar mig på allvar för jag kan inte fortsätta såhär. Jag behöver hjälp. Jag har behövt hjälp sen jag var 12 år gammal. Det börjar kännas som jag går något fel, för jag är ju tydligen inte värd att hjälpa.
Om ett åt flyttas jag till den troligtvis sämsta mottagningen i Malmö och jag är så rädd att det bara kommer bli värre.

tisdag 2 april 2019

Alla andra går vidare med sina liv. Utbildar sig, får ett jobb, gifter sig, skaffar barn. Gör allt det där en ska göra. Inte jag. Jag sitter fortfarande i min lägenhet, tittar på serier och dricker te. Det är inte samma lägenhet som för snart 10 år sedan, det är inte ens samma stad. Jag och kisen bor inte längre ensamma bara vi två, jag har varit sambo i 3,5 år nu. Han har gått en utbildning för anhöriga till bipolära och förstår vad som händer när jag är på väg upp i en hypomani och säger till mig att gå och lägga mig i tid, ta det lugnt och att rutiner är viktiga. Han säger att han fixar disken när jag är deprimerad och inte orkar.

Jag är inte djupt deprimerad och vill ta livet av mig som jag var för nio år sedan. Eller för tre år sedan. Men jag är inte lycklig och jag undrar om jag någonsin kommer bli det. Min läkare skriver i min journal att jag har en komplex psykiatrisk problematik. Symptom på social fobi och undvikande beteende. Låg funktionsnivå. Inte är redo för arbetslivsrehabilitering. Jag känner bara att jag är för gammal för den här skiten. Det var väl okej att må dåligt som tonåring, men jag är 28 år nu. Jag borde kommit längre. Jag önskar jag hade fått hjälp att komma längre.

måndag 28 januari 2019

Trodde seriöst att jag hade kommit över den där sociala fobin två läkare sagt att jag har men ingen orkat ge mig en diagnos för. Det hade jag inte.
Igår skulle jag på en studiecirkel, hade sett fram emot det i typ en månad eller två. Jag var såklart lite nervös innan jag skulle åka, men det var ändå inte så farligt. Satte mig på bussen, tog fram kartan och kollade hur jag skulle gå. Gick av bussen på rätt hållplats och gick åt rätt håll. Blev mer och mer nervös och ungefär samtidigt som jag var framme började jag gråta för jag vågade verkligen inte gå in. Så jag gick förbi och åkte hem och grät och hatade mig själv.

Imorgon börjar jag PPI, vilket är Psykopedagogisk intervention, en sorts utbildning om bipolär sjukdom i grupp. Jag missade första gången för jag satt på ett flygplan, så jag ska dit en kvart tidigare imorgon. Hoppas gruppen går bra och jag inte behöver prata så mycket, verkade inte som en skulle behöva det på informationsträffen.

Har inte fått någon bipolärdiagnos och atypisk autism och emotionell instabil personlighetsstörning står kvar. Har träffat en sjuksköterska som jag verkligen gillade, vi pratade i över en timme varje gång jag träffade henne, hon tyckte bipolär verkade passa och att atypisk autism inte stämmer. Hon har slutat nu och jag har fått en annan fast vårdkontakt som jag inte träffat än.