Som arg sjuttonåring gjorde BUP en autismutredning som jag mer eller mindre vägrade vara en del av. BUP satte diagnosen atypisk autism och jag har hela tiden känt att det inte stämmer. Nu har äntligen psykiatrin gått med på att ta upp det igen och nu står det såhär i min journal:
”Det framkommer också från BUP´s utredning att pat aldrig uppnår kriterierna vad gäller kommunikationsproblem under barndomen och heller inte speciella intresseområden av den intensitet och upptagenhet som krävs för att sätta en autismdiagnos. Sammanfattningsvis så uppfyller inte pat A-kriterierna (enligt DSM-5) under utredningen som gjordes 2008. Samtliga tre A-kriterier ska vara uppfyllda för en autismspektrumdiagnos. [...] Vad gäller B-kriterier uppfyllde pat inte några av dessa. [...] Sammanfattningsvis framkommer inget som talar för att patienten skulle ha en funktionsnedsättning som kan tillskrivas autismspektrumtillstånd.”
Jag hade rätt hela tiden. Jag har inte autism. Nu ska jag bara försöka bli av med borderlinediagnosen också, för jag har inte borderline. Det var en dålig reaktion på antidepressiva som jag hade fått av vårdcentralen innan jag hade träffat någon på vuxenpsyk. Jag förstår att jag fick diagnosen, jag var så impulsiv och arg. Mitt humör svängde så mycket, jag försökte ta livet av mig och självskadande nästan varje dag. Jag förstår dom, det var många symptom som stämde och inga mediciner hjälpte. Jag trodde själv på det. Men jag förstår inte varför det inte gjordes en ny bedömning när antidepressiva byttes mot lamotrigin och alla mina symptom försvann. Läkaren som satte in lamotrigin 2011 skrev även i min journal något om att jag inte verkade ha borderline, men diagnosen står fortfarande kvar.
Jag vet, diagnoser är inte så viktigt, det viktiga är att man får rätt hjälp. Men som ung kvinna med borderline i journalen blir man inte tagen på allvar. Jag har väntat i tio år på att vuxenpsykiatrin ska ta mig på allvar, jag vill inte vänta längre. Jag vill börja mitt liv.
Om två dagar kan man söka till komvux. Denna gången ska jag inte börja läsa 100% direkt. Jag ska börja med några timmar ett par gånger i veckan. Det ska inte bli som gymnasiet eller folkhögskolan, denna gången ska det gå bra. Ingen djup depression som slutar med en inläggning. Denna gången ska jag kontakta psykiatrin direkt om jag börjar känna mig deprimerad. Jag vet mina tidiga tecken nu och vi har redan bestämt att jag ska börja med quetiapin vid försämring. Även om jag är lite rädd för medicinen så känns det bra att ha en plan.
Det är min tur nu.
