Detta skrev jag 31/7 men publicerade aldrig.
Förra sommaren började folk fråga mig om jag var gravid. De första gångerna kunde jag skratta bort det, men det hände om och om igen och det påverkade mig. Jag bestämde mig för att gå ner i vikt och under ett halvår gick jag ner 25-30kg, men jag gick inte ner en enda klädstorlek. Kommentarerna blev bara värre och min mage hade börjat svullna då och då. Jag tänkte att jag kanske var känslig mot någon mat men eftersom det inte var så illa kollade jag inte upp det. Att jag blivit smalare överallt utom över magen tänkte jag berodde på att jag alltid varit äppelformad. I vintras började jag då och då få en huggande smärta långt ner på vänster sida i magen. Efter ett par månader började jag tänka att något nog var fel, jag googlade och kom fram till att det kunde vara en liten cysta på äggstocken. Corona hände och jag hade inte någon större lust att kolla upp det, men min bästis tvingade mig. I maj fick jag en tid på vårdcentralen. Läkaren verkade inte särskilt orolig men skickade en remiss till röntgen. Två månader senare röntgades jag. Två timmar efter jag var färdig på röntgen ringde en läkare från vårdcentralen. Jag hade en cysta på äggstocken och den var stor. Riktigt stor. Fem dagar (helg inräknad) senare hade jag en tid på kvinnokliniken. Jag blev undersökt och fick en operationstid en vecka senare. Läkaren visade röntgenbilden för mig och jag började gapskratta. Det var så absurt. Cystan var så stor att den hade flyttat på mina organ.
Cystan som innehöll 42 liter vätska och min vänstra äggstock är borta, men allt annat är som det ska. Operationen gick bra.
Det är 10 dagar sedan operationen och jag har fortfarande inte riktigt fattat att detta hände. Det är bara tre veckor sedan jag fick reda på att jag ens hade en cysta på äggstocken.
Imorgon har det gått 10 veckor sedan operationen. Jag mår bra. Min kropp fungerar som den ska och torsdags sprang jag 7 km, dagen efter operationen klarade jag att gå 10 meter. Det är helt otroligt hur kroppen återhämtar sig.
