Litium

Ringde min läkare idag eftersom jag inte hade hört något från henne, det var ändå två veckor sedan jag gjorde blodprov och ekg. Hon hade inte tittat på resultaten, så hon gjorde det när vi pratade och allt såg bra ut. Hon sa att hon skulle skriva ett recept på litium direkt och att jag skulle börja med den ikväll. Jag uppdaterade recepten på mina vårdkontakter en miljon gånger under flera timmar, inget recept. Hon hade antagligen glömt skriva det, något som hänt ungefär häften av gångerna hon har sagt att hon ska skriva ett recept. Så jag ringde rådgivningen som sa att de skulle skicka en bevakning till henne om receptet. Sköterskan jag pratade med sa även att hon skulle lägga en lapp till fördelningsteamet om sjuksköterskekontakt, så det var ändå bra att jag ringde dit. Hoppas bara sjuksköterskan jag får i Malmö är trevligare än henne jag hade i Lund. Jag minns inte varför, men jag minns att jag verkligen inte gillade henne.
Har iaf hämtat ut litiumet och tagit den första tabletten. Jag hoppas verkligen denna medicinen kommer fungera bra och inte ger mycket biverkningar. En biverkning jag är lite orolig över är att den kan förvärra psoriasis, och min psoriasis har blivit så mycket bättre senaste tiden, vill verkligen inte att den ska bli värre igen.

"Du är helt klart bipolär"

Sa min läkare under vårt åtta minuter långa telefonsamtal. Av ett samtal på åtta minuter kunde hon avgöra att jag har en livslång, dödlig sjukdom.
Första gången psykiatrin pratade om att skulle kunna ha bipolär sjukdom var 2010 och jag kommer ihåg hur rädd jag var. 2012 skrev min dåvarande läkare i min journal att hon inte kunde utesluta bipolär typ 2, något jag fick veta först för ett år sedan när jag läste det.
Min läkare vill att jag börjar med litium, jag ska hämta papper för blodprover hos henne idag och hon ska skicka en remiss för EKG.
Jag vill inte. Jag är rädd. Rädd för litium, rädd för biverkningar, rädd för att min läkare har rätt om att jag är "helt klart bipolär".
Jag försöker tänka positivt, det finns en förklaring på mina depressioner som återkommit och återkommit och och återkommit helt utan anledning i över 10 år. Det finns en förklaring på varför jag utan anledning kan svänga uppåt, må hur bra som helst och ha all energi i världen för att sedan krascha och bli deprimerad igen. Det finns en förklaring på varför ingen av alla antidepressiva jag testat (jag tror det är fem olika) inte fungerat, en förklaring på varför lamotrigin är den enda medicin som fungerat.
Men jag vill inte tänka positivt. Jag gråter, för jag vill inte ha en livslång sjukdom. Jag vet, bipolära kan vara symptomfria i många år, speciellt med hjälp av medicin. Men en har fortfarande en dödlig sjukdom, och jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte.