torsdag 1 juni 2017

"Du är helt klart bipolär"

Sa min läkare under vårt åtta minuter långa telefonsamtal. Av ett samtal på åtta minuter kunde hon avgöra att jag har en livslång, dödlig sjukdom.
Första gången psykiatrin pratade om att skulle kunna ha bipolär sjukdom var 2010 och jag kommer ihåg hur rädd jag var. 2012 skrev min dåvarande läkare i min journal att hon inte kunde utesluta bipolär typ 2, något jag fick veta först för ett år sedan när jag läste det.
Min läkare vill att jag börjar med litium, jag ska hämta papper för blodprover hos henne idag och hon ska skicka en remiss för EKG.
Jag vill inte. Jag är rädd. Rädd för litium, rädd för biverkningar, rädd för att min läkare har rätt om att jag är "helt klart bipolär".
Jag försöker tänka positivt, det finns en förklaring på mina depressioner som återkommit och återkommit och och återkommit helt utan anledning i över 10 år. Det finns en förklaring på varför jag utan anledning kan svänga uppåt, må hur bra som helst och ha all energi i världen för att sedan krascha och bli deprimerad igen. Det finns en förklaring på varför ingen av alla antidepressiva jag testat (jag tror det är fem olika) inte fungerat, en förklaring på varför lamotrigin är den enda medicin som fungerat.
Men jag vill inte tänka positivt. Jag gråter, för jag vill inte ha en livslång sjukdom. Jag vet, bipolära kan vara symptomfria i många år, speciellt med hjälp av medicin. Men en har fortfarande en dödlig sjukdom, och jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar