När jag var som sjukast läste jag många bloggar om andra som var sjuka. De flesta slutade blogga för flera år sedan, kanske för bloggar inte är lika trendigt, kanske för de flesta blev friska. Ibland börjar jag tänka på dem, ibland minns jag deras namn och kan kolla hur de har det idag. De flesta har det bra, de har blivit vuxna, utbildat sig, skaffat familj och blivit friska. Jag borde vara glad, men mest är jag bara avundsjuk och ledsen. Ledsen för jag aldrig kommer bli frisk. För min sjukdom är livslång, jag kan lära mig hantera den och medicinera men den kommer alltid finnas där. Jag kommer alltid behöva tänka på den, även om jag mår bra, och mår jag bra kan det också betyda sjukdom.
Avundsjuk för jag är 27 och har inte kommit längre än vad jag hade som 18åring. Jag vill ju också.
Sjuksköterskan på psyk frågade igår om jag såg positivt på framtiden. Jag svarade att det var svårt att göra.

Hade den där utredningen idag

Idag fick jag äntligen fortsätta/börja om utredningen. Jag fick träffa en läkare och en psykolog och vi pratade om mina symptom i en timme, sedan fick jag gå i 10 minuter ut så de kunde diskutera. Läkaren sa att jag inte har autism och inte borderline men drag av båda om jag inte missuppfattade. Han sa huvuddiagnos bipolär typ 2 och bidiagnos personlighetssyndrom (som personlighetsstörning nu mera kallas) ospecifierad, fast sedan sa han att vi skulle avvakta så jag är en aning förvirrad. Ska iaf få börja i en bipolärgrupp i vår där en lär sig om sjukdomen och att hantera den. 

Hur som helst så är jag en aning förvirrad och hoppas på att det snart kommer upp en journalanteckning som jag kan läsa och förhoppningsvis förstå lite bättre vad han menade. 

Läkaren sa också att jag inte ska ta antidepressiva, något jag egentligen visste men känns skönt att en läkare säger det.