lördag 20 augusti 2016

Sen i början av april har jag inte längre någon kontakt med min mamma, om en bortser från sms där jag ber henne sluta höra av sig och där jag skrivit att jag hatar henne. Det började med att hon sa till mig att vara glad och positiv vilket gjorde att jag gick utan att säga något, vilket ledde till att hon kallade mig treåring och sa att jag skulle bete mig som en vuxen människa. Jag bad henne att aldrig höra av sig igen, vilket hon ignorerade och i juni ringde hon och pratade med min kurator. Jag har bett min mamma att inte lägga sig i min vård i ungefär fem år, så jag blev ännu argare på henne och jag blev såklart även arg på min kurator. Hur ska jag kunna lita på någon som pratar om mig med någon jag tycker så illa om? 

Pappa har sagt ett par gånger att han kan betala privat vård eftersom jag inte fått någon ordentlig hjälp under alla dessa år, så för någon vecka sedan bestämde jag mig att trotsa det dåliga samvetet och faktiskt söka privat vård. 
Igår träffade jag min nya psykolog. Hon blev arg över att min kurator pratade med min mamma och för att jag inte fått någon ordentlig hjälp. Jag har alltid svårt att prata, men hon ställde så många frågor att jag nog aldrig har pratat så mycket med någon inom psykiatrin. På första mötet fick jag lära mig fler saker att göra för att inte skada mig än vad jag fått lära mig under sex år inom psykiatrin. 

måndag 6 juni 2016

Efter polishandräckningen blev det två besök till på psykakuten. I onsdags sa de till mig att ringa min läkare, så jag ringde min läkare i torsdags. "Nää jag vet inte... Du får prata med din kurator på onsdag."
Det blev ett besök till på psykakuten i torsdagskväll och det bestämdes att jag ska ha kontakt med mobila teamet. De ringde i fredags och jag svarade såklart inte. Idag ringde de igen, fjärde gången svarade jag. Men eftersom jag är dum i huvudet sa jag såklart att jag inte vill ha någon kontakt med dem eftersom jag ville säga upp kontakten med psykiatrin helt och var säker på att de inte kan hjälpa mig. Efteråt insåg jag att det samtalet räddade mig från att göra något fruktansvärt dumt.
Polishandräckningen var verkligen det värsta psyk kunde göra. Jag mår så mycket sämre och har tappat all motivation.

tisdag 31 maj 2016

"Den här behandlingen verkar inte passa dig." Min sista chans för att slippa min borderline och han vill inte ha mig kvar. En tavla i golvet, en vattengrej i golvet och vatten som sprutar.
Jag följer med honom tillbaka upp och han säger att jag får vara kvar, att det inte alls är så att han inte vill ha mig kvar. Jag lugnar ner mig, men när jag ska gå blir jag upprörd igen och förstör lite mer.
Efter en stund går jag tillbaka för att säga att jag inte vill träffa honom mer, att jag vill byta terapeut. Men dörren är låst, jag säger genom glaset att jag vill byta. Han ber mig vänta och när han kommer tillbaka dyker även fyra poliser upp. Efter en massa tjat om att jag måste åka med polisen till psykakuten blir jag så upprörd att jag bankar huvudet i väggen. Jag hinner knappt reagera innan jag ligger på golvet med tre poliser som sitter på mig.

"Lugna ner dig." Det är inte så lätt när en ligger på golvet med handfängsel och två manliga poliser trycker ner en i golvet.
Jag säger "aj" och polisen frågar var det gör ont, jag svarar och istället för att vara lite försiktigare trycker han lite extra där, så jag ska få mer ont.
De sätter på fotfängsel och bär ner mig till piketbussen. Att bli buren på det sättet gör både ont i armarna och är pinsamt. Polisen bär in min överkropp och knuffar sedan mig över det mönstrade metallgolvet, vilket inte heller är så bekvämt.
Handfängslet sitter så tight runt min ena handled att handen börjar domna bort, men då är vi nästan framme och det är dags att bli dragen över golvet i piketbussen och buren in på psykakuten. De lägger mig på en brits i vad jag tror är bältesrummet och en personal säger att jag ska bältas. Jag frågar om de verkligen tänker bälta mig nu när jag är lugn, och som tur är slipper jag.
Jag får träffa en läkare väldigt snabbt, det blir väl så om polisen bär in en, och jag får gå hem efter ett kort samtal.

måndag 30 maj 2016

Jag tror min kropp börjar tröttna på att mitt huvud är sjukt, iaf på morgonen innan jag har ätit. 
Jag har aldrig varit en person som spyr. Det har hänt på fyllan, bakfyllan, en gång pga matförgiftning eller i syftet att kompensera. Det har alltid varit en bra förklaring. Men i år har jag spytt fyra gånger utan tydlig anledning. Jag misstänker att det är en blandning av psykisk ohälsa och lågt blodsocker eftersom det hänt före frukost varje gång och efter ett jobbigt telefonsamtal, första morgonen jag var inlagd och nu två gånger de senaste dagarna, och senaste tiden har varit väldigt jobbig. Hur som helst är det irriterande.

fredag 27 maj 2016

Igår ringde jag min läkare, jag var jättenervös men jag vågade. Jag berättade att stesoliden jag fick fungerade men att jag helst inte vill ha benso. Hon föreslog flytande theralen men jag sover i hundra år av antihistaminer så jag fick lyrica utskrivet. Förhoppningsvis blir jag snart en lite mer fungerande person som orkar prata med sina vänner och inte får polisen ringd på sig tre gånger på 1,5 vecka.

De ringde från behandlingen idag och jag ska dit på tisdag, fast det lät inte riktigt på honom som vi skulle ha behandling utan mer som att han kommer säga att jag inte får gå kvar. 
Han pratade om någon grupp, vilket är jättekonstigt eftersom han skrev i min journal i mitten av april att jag inte kunde fortsätta i gruppbehandling pga social fobi.
Började gråta efter samtalet för är så fruktansvärt rädd att jag inte ska få gå kvar i behandlingen. Jag vill verkligen må bättre.

Läkaren jag fick träffa i onsdags har skrivit "Pat förnekar drogintag och ter sig drogpåverkad." i min journal. Är lite ledsen över att det står att jag verkar drogpåverkad eftersom jag verkligen inte var det, jag kan bara inte hantera mina känslor. 

onsdag 25 maj 2016

Jag är 25, och har varit ett tag. Det betyder att jag är närmre 30 än 20 och att jag borde bete mig som en vuxen människa. Jag borde inte skrika och slänga omkring grejer så tre poliser ringer på dörren. Jag borde inte slänga krukor och tavlor i golvet på psyk. Jag borde kunna hantera mina känslor. Jag är 25, jag borde verkligen klara det vid detta laget.

Efter jag hade slängt en kruka och några tavlor i golvet följde min kurator och enhetschefen efter mig ut till cykeln och lyckades övertala mig att följa med upp igen. Jag fick prata med min kurator, enhetschefen och en läkare som föreslog inläggning eller iaf att mobila teamet skulle komma hem till mig ikväll. Jag tackade nej, gick med på att ringa min läkare imorgon och fick med mig några stesolid hem.

Tidigare har jag tänkt att om behandlingen jag går i nu inte är tillräcklig så kan jag gå i MBT senare eftersom det är en behandling som ska fungera mot borderline och finns i Malmö. Idag fick jag veta att om en har en autismspektrumdiagnos kan en inte få MBT. Så får väl hoppas att en behandling på 16 gånger gör mig frisk från min borderline.

måndag 2 maj 2016

På lördag åker jag till Berlin med min sambo och kollar på barn i glasburkar. Vi har inte bestämt mycket mer än att vi ska till Berliner medizinhistorisches museum, men det kommer bli kul. Jag behöver verkligen göra något så jag känner mig mer motiverad till livet och orkar behandlingen bättre. Jag är så fruktansvärt trött på att vara sjuk, och det blir inte lättare av ha så fruktansvärt tråkigt.

Jag har slutat med risperidon. Jag orkade inte att inte kunna bli glad, att det ibland kändes som mina händer inte riktigt var där, att vara konstant sugen på att äta och nästan sakna mättnadskänsla osv. Är väl lika bra egentligen, jag har börjat behandling och ska lära mig att hantera mina impulser, inte medicinera bort dem.

fredag 15 april 2016

Igår hade jag ett möte om behandlingen. Jag ska få börja igen, redan nästa fredag, och jag slipper gå i grupp! Jag är så glad, att jag slipper grupp kommer göra så otroligt stor skillnad. Jag kommer kunna koncentrera mig på behandlingen istället för att sitta och försöka dölja hur fruktansvärt mycket ångest jag har. 

Jag tänkte börja fylla i registreringsblad för självskada idag eftersom behandlingen börjar om en vecka, men det är så svårt. Jag har inte skadat mig idag, så jag måste skriva vad för skyddande faktorer som hjälp mig, men jag vet verkligen inte. Jag har gjort samma saker som jag brukar, det har bara varit en lättare dag.

onsdag 13 april 2016

Idag var jag först på habiliteringen och sedan hos min kurator, och imorgon ska jag på ett möte om behandlingen.
I morse tog jag oxascand i förebyggande syfte, men det fungerade inte så bra. Jag började lägga på foundation men istället för att göra klart det rev jag mig i ansiktet och grät. Jag försökte sminka mig tre gånger, men det slutade med att jag började gråta och skada mig varje gång. Tillslut kom jag faktiskt iväg till habiliteringen, även om jag blev 15 minuter sen. Vi kom inte direkt fram till något, och jag känner inte att de har något att erbjuda mig. Jag tror att jag antingen feldiagnostiserad eller världens mest högfungerande autist.
Efter mötet knycklade jag ihop papperna jag fick och slängde dem innan jag ens var ute ur byggnaden, för det där med impulskontroll är inte min starka sida just nu.

Min kurator såg såklart att jag hade rivit mig i ansiktet, och vi skulle prata om vad som hände utifrån något jag inte riktigt förstod vad det var, för vi kom inte så långt. Vi gick igenom lite grejer som stod i hennes papper, bland annat statistik om självskadebeteende. Där hittade jag en lite humoristisk grej, ungefär när Vingklippt ängel kom ut ökade självskadebeteende och några år senare, när boken inte längre var populär, minskade det.
Det var inte ett jobbigt möte för en gångs skull, men det var för vi pratade knappt om mig.

tisdag 12 april 2016

Klockan 8.15 ringde jag min nya läkare för att prata om hur jag mår nu efter sänkningen av lamotrigin. Jag berättade att jag har läst för första gången på 1,5 år, jag berättade att jag skadar mig mer, att min impulskontroll är väldigt mycket sämre och att jag klippte av mig håret. Min läkare skrattade lite när jag berättade om mitt hår, sedan skrev hon ut risperidon. Ska ta 0,5 mg i tre dagar och sedan öka till 1mg. Jag är faktiskt lite nervös över det.


Passar iaf i snagg




måndag 11 april 2016

Jag har ungefär lika mycket hår som impulskontroll kvar.
Min lugg började bli lång, så det var dags att klippa den. Jag har ju klippt min lugg själv i över 10 år, och det brukar inte vara några problem. Men denna gången blev det inte bra, så jag blev besviken och klippte av allt hår istället. Jag har precis börjat kunna ha hästsvans, jag vill inte ha kort hår.
Jag ska ringa min nya läkare idag och hoppas på att jag får tag på henne, för jag börjar bli rädd nu. Detta har hänt en gång tidigare, när jag var som sjukast. Jag är så fruktansvärt rädd att det ska bli så illa som det var då. Jag tror inte det kommer bli så illa, men om det blir det kommer jag inte vägra inläggningar och jag kommer inte låtsas att det är bättre än vad det är.

Jag har ju sänkt lamotriginen från 300 mg till 200 mg, och det svänger redan väldigt mycket mer. Jag kan gå, utan anledning, från att städa köket (torkade tom av skåpluckorna) till att ligga i sängen, gråta och slå mig själv på en minut.
Om 20 minuter ska jag ringa min nya läkare.

fredag 8 april 2016

För ungefär fem år sedan tog min läkare (som jag flyttades till för jag behövde extra resurser) av mig från väntelistan till DBT för att hon ansåg att jag inte klarade gruppbehandling. Hon kunde hjälpt mig med ångesten jag får i sociala situationer så jag skulle klara av gruppbehandling i framtiden och bli frisk från min borderline, men det gjorde hon inte. Hade hon bara hjälpt mig hade jag kunnat vara frisk nu. Istället är jag 25, fortfarande sjuk och får inte gå kvar i gruppbehandlingen för jag missade två gånger, såklart för jag hade för mycket ångest. 

Har ju sänkt min medicin från 300 mg till 200 mg eftersom den inte fungerar så bra längre. Den fungerar ännu sämre med lägre dos. Jag skulle egentligen ringt min nya läkare förra tisdagen för att prata om medicinen, men det har jag såklart inte gjort. Jag visste redan när hon sa det att jag inte kommer ringa, men det vågade jag såklart inte säga.

tisdag 22 mars 2016

I måndags kväll fick jag ett sms från vården där det stod att jag hade ett möte morgonen efter. Jag hade inte fått någon kallelse annat än till min kurator och det ar fel dag för att träffa henne. Men jag gick dit trots att jag bröt ihop innan.
Jag fick fylla i lite papper, eftersom jag fick höga poäng på depression och jag berättade om biverkningarna jag får av lamotrigin och det bestämdes att jag ska sänka till 200 mg. Först ville hon sätta in antidepressiva, men jag vägrade. Jag är livrädd för antidepressiva, jag blev så fruktansvärt mycket sjukare när jag började med antidepressiva och jag blev bättre när jag slutade, då har jag ändå testat flera olika. Hon insåg att det ändå var bäst att sänka lamotriginen utan att lägga till något för att se hur det är med biverkningarna.
Fyllde i ett papper om ångest också, men jag fyllde i helt fel för jag hade så mycket ångest. Så nu tror min läkare att jag inte har ångest, men jag fick ändå oxascand utskrivet.
Dagen efter träffade jag min kurator och vi pratade om ångesten jag får i sociala situationer. Jag har aldrig gått till en kurator eller ens gått in mer djupt på hur jag känner och reagerar, så det var fruktansvärt jobbigt. Efteråt skulle jag egentligen på möte med personerna på behandlingen, men jag klarade inte av att gå dit. Jag bestämde mig för att gå på behandlingen i fredags men när det var dags att gå klarade jag inte av det.
Jag är så osäker på hur jag mår, jag tror det är sämre sedan medicinsänkningen men det kan vara att jag inte kommer ihåg hur jag mådde innan eller att det varit en jobbigt vecka.

fredag 11 mars 2016

I morse mådde jag bra, så bra att jag inte kände att jag behövde ta oxascand innan behandlingen. När jag kom dit fick jag panik av det första behandlarna sa. De skulle filma oss. Eftersom jag hade så mycket panik kunde jag inte göra något annat än skaka på huvudet när de frågade om det var okej. Ingen såg såklart det, så jag gick därifrån.
En timme efter jag hade gått ringde en av behandlarna och lämnade ett meddelande. Han ska ringa tillbaka på måndag och han tycker inte denna behandlingen verkar passa mig. Jag blir så besviken, jag vill ju bli frisk. Helst NU. Jag är så fruktansvärt trött på att vara sjuk.

måndag 29 februari 2016

I fredags började behandlingen. Det var ungefär lika hemskt som jag trodde det skulle vara.
Vi började med att presentera oss och få alla papper vi kommer behöva. Efter det skulle vi prata om positiva och negativa effekter med självskador. Jag sa såklart ingenting så en av behandlarna försökte få mig att prata. Jag kände mig jättepressad och fick ångest. Efter ca en kvart hade vi paus och jag kunde låsa in mig på toaletten och gråta ordentligt. Enda anledningen till att jag inte gick hem var för min jacka låg i rummet vi hade behandlingen i och enda anledningen att jag ens gick ut från toaletten var för en av behandlarna skulle öppna dörren annars.
Men jag var där och jag stannade.

söndag 14 februari 2016

Idag skulle jag på namnsdagskalas, men så blev det inte. Istället fick jag ett psykbryt  för jag inte hittade min eyelinerpensel. Min sambo hjälpte mig sedan att leta efter penseln och hittade den efter max en halv minut.
Jag fortsatte sminka mig, men eyelinervingen blev inte bra, så jag fick ett nytt psykbryt, bröt sönder penseln, tvättade bort allt smink och la mig ner och grät. Efter det bestämde vi oss för att stanna hemma.
Resten av dagen har jag varit ganska lugn. Ledsen, men lugn.

lördag 13 februari 2016

Jag är så trött på allt. Jag borde se fram emot saker, jag borde vilja träffa min vänner, jag borde bli glad för den nya skitsnygga väskan jag fick av mamma. Men så är det inte. Saker är antingen ingenting eller jobbiga. Det finns inget annat. Det finns inga andra känslor än likgiltighet, ångest och att vara ledsen.
Jag brukar vara bra på att ignorera anonymt hat på internet, men jag klarar det inte just nu. Varje elak kommentar får mig att må dåligt.
Allting är bara så jobbigt.

fredag 12 februari 2016

Idag träffade jag min kurator. jag fick lära mig att andas i fyrkant. Det är det första psyk lärt mig någonsin. Jag överdriver inte när jag säger att jag enbart fått mediciner och två kuratormöten på vårdcentralen tidigare.
Nästa fredag börjar jag behandling, det är väldigt läskigt. Det är så jobbigt att gå ut nu, att åka buss eller handla ger mig ångest. Jag har aldrig haft problem med kollektivtrafik tidigare. Nu ska jag klara att sitta i en grupp i två timmar, det är troligt läskigt. Bara att träffa min kurator ensam får mig att hela tiden vilja springa iväg.

tisdag 2 februari 2016

Igår hade jag läkarmöte. Vi bestämde att min medicin skulle höjas och hon pratade om någon ångesthantering jag kunde gå på tre gånger under tiden jag var inlagd. Men dom kunde inte lova att jag skulle slippa sova i korridoren, så jag fick en impuls och skrev ut mig, så ingen ångesthantering och ingen höjd medicin. 
Läkaren sa att jag kunde få nattpermission istället och frågade om det var en impuls. Eftersom jag är sämst sa jag nej och gick hem. Har inte haft några självmords- eller självskadetankar sedan jag kom hem så är väl lugnt ändå, även om jag är besviken på mig själv. 

söndag 31 januari 2016

Detta är mitt rum just nu. Här ska jag sova inatt. Fast har fått en skärm nu så det känns lite bättre. 
Jag hade ju en permissionsplats och personen kom tillbaka idag och det fanns inga fler platser. Förhoppningsvis blir någon utskriven imorgon så jag får ett rum. 
Har väldigt fina vänner och sambo som hälsade på och kom med en massa goda grejer. Fick bla vegansk fish and chips vilket var riktigt najs då det enda jag hade ätit under 24 timmar var en liten skål av världens äckligaste havregrynsgröt, ett rån, ett halvt digestivekex och en halv riskaka. Det var hemskt. Jag var så hungrig att jag mådde illa. 

Åh herregud jag ska sova i en korridor. Ska nog be om oxascand om en stund tror jag, ska bara våga. Har fått dosen höjd vilket är skönt, min läkare i Lund fick ju för sig att 0,25-5mg är en vettig dos oxascand för mig. Det är det inte. 


Inlagd

Igår spenderade jag och min sambo sex timmar på psykakuten. Det var en person före mig. Tillslut fick jag prata med en läkare, som nog var ungefär lika gammal som mig och verkade bra. Berättade för en gångs skull hur jag mår och tillslut fick jag en plats på en avdelning. Det fanns en chans att jag skulle skickas till Helsingborg pga platsbrister, men hade tur och fick stanna i Malmö. 
Det känns som jag fejkat mig in, för jag gick hit för jag insåg att jag behöver det och sa för en gångs skull hur det är och blev lyssnad på. Är inte van vid att bli lyssnad på. Har ju inte heller lagt in mig själv förr. Tidigare har det varit via LPT, hot om LPT och för min läkare sa till mig att det var bäst. Jag tror detta är det vuxnaste beslut jag tagit. 

lördag 23 januari 2016

Jag hatar mig själv för jag inte sa något hos kuratorn. Pratar jag inte är det bättre att någon annan får min tid, någon som behöver den mer. Jag har mått dåligt så länge, vad spelar det för roll.
Egentligen kanske jag inte är sjuk på riktigt, jag bara fejkar. Jag känner mig inte så sjuk.

Kuratorn frågade om jag hade klippt mig, vet inte om det var för mitt hår var nytvättat eller om det syns att jag slitit bort stora tussar. För det är tydligen något jag gör nu, drar av mitt hår.
Försöker vara duktig och inte skära mig, går ganska bra, men självskadar på andra sätt istället.

fredag 22 januari 2016

Jag träffade min kurator idag. Eftersom busen var sen blev jag några minuter sen. Min kurator var ungefär 20 minuter sen och jag mådde redan dåligt. Så jag grät lite i väntrummet och när hon kom mådde jag så dåligt att jag inte kunde prata. Hon pratade om att jag skulle träffa kompisar och sådär för att må bättre medans jag satt och tänkte på om bron över tågspåren i närheten var tillräckligt hög för att hoppa från. Efter cirka 20 minuter gick jag därifrån. Halvvägs till bron vände jag och gick mot bussen och åkte hem. Jag vill inte dö egentligen, jag orkar bara inte allt kaos i mitt huvud.

måndag 11 januari 2016

Jag har inte fått någon kallelse till behandlingen, så verkar inte som det blir något för mig. Personen jag träffade på mötet sa att jag skulle få börja nu, och jag vet att behandlingen börjar om en vecka eftersom en vän ska gå. Men varför skulle det gå bra för en gångs skull. Har iaf fått tider till kuratorn och ska dit på fredag. Borde berätta att jag inte riktigt vill leva längre och har självskadat några gånger. Ska verkligen försöka. Jag kommer aldrig må bra om jag inte pratar med psykiatrin så dom kan hjälpa mig.