Igår hade jag ett möte om behandlingen. Jag ska få börja igen, redan nästa fredag, och jag slipper gå i grupp! Jag är så glad, att jag slipper grupp kommer göra så otroligt stor skillnad. Jag kommer kunna koncentrera mig på behandlingen istället för att sitta och försöka dölja hur fruktansvärt mycket ångest jag har. 

Jag tänkte börja fylla i registreringsblad för självskada idag eftersom behandlingen börjar om en vecka, men det är så svårt. Jag har inte skadat mig idag, så jag måste skriva vad för skyddande faktorer som hjälp mig, men jag vet verkligen inte. Jag har gjort samma saker som jag brukar, det har bara varit en lättare dag.

Idag var jag först på habiliteringen och sedan hos min kurator, och imorgon ska jag på ett möte om behandlingen.
I morse tog jag oxascand i förebyggande syfte, men det fungerade inte så bra. Jag började lägga på foundation men istället för att göra klart det rev jag mig i ansiktet och grät. Jag försökte sminka mig tre gånger, men det slutade med att jag började gråta och skada mig varje gång. Tillslut kom jag faktiskt iväg till habiliteringen, även om jag blev 15 minuter sen. Vi kom inte direkt fram till något, och jag känner inte att de har något att erbjuda mig. Jag tror att jag antingen feldiagnostiserad eller världens mest högfungerande autist.
Efter mötet knycklade jag ihop papperna jag fick och slängde dem innan jag ens var ute ur byggnaden, för det där med impulskontroll är inte min starka sida just nu.

Min kurator såg såklart att jag hade rivit mig i ansiktet, och vi skulle prata om vad som hände utifrån något jag inte riktigt förstod vad det var, för vi kom inte så långt. Vi gick igenom lite grejer som stod i hennes papper, bland annat statistik om självskadebeteende. Där hittade jag en lite humoristisk grej, ungefär när Vingklippt ängel kom ut ökade självskadebeteende och några år senare, när boken inte längre var populär, minskade det.
Det var inte ett jobbigt möte för en gångs skull, men det var för vi pratade knappt om mig.

Klockan 8.15 ringde jag min nya läkare för att prata om hur jag mår nu efter sänkningen av lamotrigin. Jag berättade att jag har läst för första gången på 1,5 år, jag berättade att jag skadar mig mer, att min impulskontroll är väldigt mycket sämre och att jag klippte av mig håret. Min läkare skrattade lite när jag berättade om mitt hår, sedan skrev hon ut risperidon. Ska ta 0,5 mg i tre dagar och sedan öka till 1mg. Jag är faktiskt lite nervös över det.


Passar iaf i snagg

Jag har ungefär lika mycket hår som impulskontroll kvar.
Min lugg började bli lång, så det var dags att klippa den. Jag har ju klippt min lugg själv i över 10 år, och det brukar inte vara några problem. Men denna gången blev det inte bra, så jag blev besviken och klippte av allt hår istället. Jag har precis börjat kunna ha hästsvans, jag vill inte ha kort hår.
Jag ska ringa min nya läkare idag och hoppas på att jag får tag på henne, för jag börjar bli rädd nu. Detta har hänt en gång tidigare, när jag var som sjukast. Jag är så fruktansvärt rädd att det ska bli så illa som det var då. Jag tror inte det kommer bli så illa, men om det blir det kommer jag inte vägra inläggningar och jag kommer inte låtsas att det är bättre än vad det är.

Jag har ju sänkt lamotriginen från 300 mg till 200 mg, och det svänger redan väldigt mycket mer. Jag kan gå, utan anledning, från att städa köket (torkade tom av skåpluckorna) till att ligga i sängen, gråta och slå mig själv på en minut.
Om 20 minuter ska jag ringa min nya läkare.

För ungefär fem år sedan tog min läkare (som jag flyttades till för jag behövde extra resurser) av mig från väntelistan till DBT för att hon ansåg att jag inte klarade gruppbehandling. Hon kunde hjälpt mig med ångesten jag får i sociala situationer så jag skulle klara av gruppbehandling i framtiden och bli frisk från min borderline, men det gjorde hon inte. Hade hon bara hjälpt mig hade jag kunnat vara frisk nu. Istället är jag 25, fortfarande sjuk och får inte gå kvar i gruppbehandlingen för jag missade två gånger, såklart för jag hade för mycket ångest. 

Har ju sänkt min medicin från 300 mg till 200 mg eftersom den inte fungerar så bra längre. Den fungerar ännu sämre med lägre dos. Jag skulle egentligen ringt min nya läkare förra tisdagen för att prata om medicinen, men det har jag såklart inte gjort. Jag visste redan när hon sa det att jag inte kommer ringa, men det vågade jag såklart inte säga.