Tillbaka på medicin

Kommer ihåg när jag hade testat fyra olika antidepressiva på 1-1,5 år och tänkte på varför jag svarade så dåligt på mediciner. Jag hade inget annat svar på det än att det nog var mig det var fel på. Så var det ju inte, det var ju helt medicin för mig. Nu, sådär åtta år senare, har min läkare sagt att jag absolut inte ska ta antidepressiva. Jag hade antagligen inte blivit feldiagnostiserad med borderline om jag inte fått antidepressiva, vilket är helt sjukt.

Jag har iaf börjat med lamotrigin igen eftersom jag varit deprimerad sedan i maj. I torsdags ökade jag dosen till 200mg, vilket är dosen det är tänkt jag ska ta, och jag mår redan bättre. Jag är fortfarande deprimerad, men jag gråter inte längre varje dag och har börjat sköta min hudvård igen.
Jag blir nästan chockad hur bra jag svarar på stämningsstabiliserade, jag svarade ju jättebra på litium också. Dessutom har jag ju turen att vara en person som får väldigt lite biverkningar. Jag måste bara inse att jag kommer behöva mediciner ett långt tag fram över, antagligen resten av livet, och att livet blir rätt kass när jag slutar ta dem. Det har ju en hänt ganska många gånger att jag slutat ta mina mediciner.

I en journalanteckning lyckas psykiatrin få med både  ”komplex psykiatrisk problematik” och ”Patientens ärende har tagits upp på teamet och diskuterats där psykolog tycker att det finns tillräckligt med underlag och att ytterligare psykologisk behandling inte är berättigat i dagsläget.”
Jag förstår verkligen inte hur de tänker. Jag har haft kontak med vuxenpsykiatrin i nästan tio år. Om vi lägger ihop alla gånger jag träffat en psykolog är det mindre än tio gånger. Jag har blivit satt på en väntelista till psykolog och blivit borttagen från den. Jag har blivit satt på väntelista till dbt och blivit borttagen från den för jag ”inte skulle klara gå i grupp”, och istället för att få hjälp min ångest i sociala situationer fick jag ingen hjälp alls. Jag har fått gruppbehandling för ett självskadebeteende jag inte längre hade och inte fått gå kvar i gruppen pga ångest. Jag träffade en kurator i ett halvår som sedan pratade med min mamma och jag förlorade allt förtroende för henne och slutade.
Jag fick faktiskt en grupputbildning (utbildning, inte behandling) i våras för en diagnos som alla är ganska övertygade att jag har men inte har fått än, en diagnos det pratats om till och från sedan 2010 och som jag uppfyllt kriterierna för sedan dess. Men jag har ju faktiskt fått mediciner, även om majoriteten av dem gjorde mig bara sjukare, för det är ju det som lätt händer när någon med bipolär sjukdom får antidepressiva.
Jag skrev ett lite argt meddelande till psykiatrin i förrgår och hoppas dom tar mig på allvar för jag kan inte fortsätta såhär. Jag behöver hjälp. Jag har behövt hjälp sen jag var 12 år gammal. Det börjar kännas som jag går något fel, för jag är ju tydligen inte värd att hjälpa.
Om ett åt flyttas jag till den troligtvis sämsta mottagningen i Malmö och jag är så rädd att det bara kommer bli värre.