Kommer ihåg när jag hade testat fyra olika antidepressiva på 1-1,5 år och tänkte på varför jag svarade så dåligt på mediciner. Jag hade inget annat svar på det än att det nog var mig det var fel på. Så var det ju inte, det var ju helt medicin för mig. Nu, sådär åtta år senare, har min läkare sagt att jag absolut inte ska ta antidepressiva. Jag hade antagligen inte blivit feldiagnostiserad med borderline om jag inte fått antidepressiva, vilket är helt sjukt.
Jag har iaf börjat med lamotrigin igen eftersom jag varit deprimerad sedan i maj. I torsdags ökade jag dosen till 200mg, vilket är dosen det är tänkt jag ska ta, och jag mår redan bättre. Jag är fortfarande deprimerad, men jag gråter inte längre varje dag och har börjat sköta min hudvård igen.
Jag blir nästan chockad hur bra jag svarar på stämningsstabiliserade, jag svarade ju jättebra på litium också. Dessutom har jag ju turen att vara en person som får väldigt lite biverkningar. Jag måste bara inse att jag kommer behöva mediciner ett långt tag fram över, antagligen resten av livet, och att livet blir rätt kass när jag slutar ta dem. Det har ju en hänt ganska många gånger att jag slutat ta mina mediciner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar