lördag 20 augusti 2016

Sen i början av april har jag inte längre någon kontakt med min mamma, om en bortser från sms där jag ber henne sluta höra av sig och där jag skrivit att jag hatar henne. Det började med att hon sa till mig att vara glad och positiv vilket gjorde att jag gick utan att säga något, vilket ledde till att hon kallade mig treåring och sa att jag skulle bete mig som en vuxen människa. Jag bad henne att aldrig höra av sig igen, vilket hon ignorerade och i juni ringde hon och pratade med min kurator. Jag har bett min mamma att inte lägga sig i min vård i ungefär fem år, så jag blev ännu argare på henne och jag blev såklart även arg på min kurator. Hur ska jag kunna lita på någon som pratar om mig med någon jag tycker så illa om? 

Pappa har sagt ett par gånger att han kan betala privat vård eftersom jag inte fått någon ordentlig hjälp under alla dessa år, så för någon vecka sedan bestämde jag mig att trotsa det dåliga samvetet och faktiskt söka privat vård. 
Igår träffade jag min nya psykolog. Hon blev arg över att min kurator pratade med min mamma och för att jag inte fått någon ordentlig hjälp. Jag har alltid svårt att prata, men hon ställde så många frågor att jag nog aldrig har pratat så mycket med någon inom psykiatrin. På första mötet fick jag lära mig fler saker att göra för att inte skada mig än vad jag fått lära mig under sex år inom psykiatrin.