tisdag 2 april 2019

Alla andra går vidare med sina liv. Utbildar sig, får ett jobb, gifter sig, skaffar barn. Gör allt det där en ska göra. Inte jag. Jag sitter fortfarande i min lägenhet, tittar på serier och dricker te. Det är inte samma lägenhet som för snart 10 år sedan, det är inte ens samma stad. Jag och kisen bor inte längre ensamma bara vi två, jag har varit sambo i 3,5 år nu. Han har gått en utbildning för anhöriga till bipolära och förstår vad som händer när jag är på väg upp i en hypomani och säger till mig att gå och lägga mig i tid, ta det lugnt och att rutiner är viktiga. Han säger att han fixar disken när jag är deprimerad och inte orkar.

Jag är inte djupt deprimerad och vill ta livet av mig som jag var för nio år sedan. Eller för tre år sedan. Men jag är inte lycklig och jag undrar om jag någonsin kommer bli det. Min läkare skriver i min journal att jag har en komplex psykiatrisk problematik. Symptom på social fobi och undvikande beteende. Låg funktionsnivå. Inte är redo för arbetslivsrehabilitering. Jag känner bara att jag är för gammal för den här skiten. Det var väl okej att må dåligt som tonåring, men jag är 28 år nu. Jag borde kommit längre. Jag önskar jag hade fått hjälp att komma längre.

måndag 28 januari 2019

Trodde seriöst att jag hade kommit över den där sociala fobin två läkare sagt att jag har men ingen orkat ge mig en diagnos för. Det hade jag inte.
Igår skulle jag på en studiecirkel, hade sett fram emot det i typ en månad eller två. Jag var såklart lite nervös innan jag skulle åka, men det var ändå inte så farligt. Satte mig på bussen, tog fram kartan och kollade hur jag skulle gå. Gick av bussen på rätt hållplats och gick åt rätt håll. Blev mer och mer nervös och ungefär samtidigt som jag var framme började jag gråta för jag vågade verkligen inte gå in. Så jag gick förbi och åkte hem och grät och hatade mig själv.

Imorgon börjar jag PPI, vilket är Psykopedagogisk intervention, en sorts utbildning om bipolär sjukdom i grupp. Jag missade första gången för jag satt på ett flygplan, så jag ska dit en kvart tidigare imorgon. Hoppas gruppen går bra och jag inte behöver prata så mycket, verkade inte som en skulle behöva det på informationsträffen.

Har inte fått någon bipolärdiagnos och atypisk autism och emotionell instabil personlighetsstörning står kvar. Har träffat en sjuksköterska som jag verkligen gillade, vi pratade i över en timme varje gång jag träffade henne, hon tyckte bipolär verkade passa och att atypisk autism inte stämmer. Hon har slutat nu och jag har fått en annan fast vårdkontakt som jag inte träffat än.

fredag 19 oktober 2018

När jag var som sjukast läste jag många bloggar om andra som var sjuka. De flesta slutade blogga för flera år sedan, kanske för bloggar inte är lika trendigt, kanske för de flesta blev friska. Ibland börjar jag tänka på dem, ibland minns jag deras namn och kan kolla hur de har det idag. De flesta har det bra, de har blivit vuxna, utbildat sig, skaffat familj och blivit friska. Jag borde vara glad, men mest är jag bara avundsjuk och ledsen. Ledsen för jag aldrig kommer bli frisk. För min sjukdom är livslång, jag kan lära mig hantera den och medicinera men den kommer alltid finnas där. Jag kommer alltid behöva tänka på den, även om jag mår bra, och mår jag bra kan det också betyda sjukdom.
Avundsjuk för jag är 27 och har inte kommit längre än vad jag hade som 18åring. Jag vill ju också.
Sjuksköterskan på psyk frågade igår om jag såg positivt på framtiden. Jag svarade att det var svårt att göra.

måndag 15 oktober 2018

Hade den där utredningen idag

Idag fick jag äntligen fortsätta/börja om utredningen. Jag fick träffa en läkare och en psykolog och vi pratade om mina symptom i en timme, sedan fick jag gå i 10 minuter ut så de kunde diskutera. Läkaren sa att jag inte har autism och inte borderline men drag av båda om jag inte missuppfattade. Han sa huvuddiagnos bipolär typ 2 och bidiagnos personlighetssyndrom (som personlighetsstörning nu mera kallas) ospecifierad, fast sedan sa han att vi skulle avvakta så jag är en aning förvirrad. Ska iaf få börja i en bipolärgrupp i vår där en lär sig om sjukdomen och att hantera den. 
Hur som helst så är jag en aning förvirrad och hoppas på att det snart kommer upp en journalanteckning som jag kan läsa och förhoppningsvis förstå lite bättre vad han menade. 
Läkaren sa också att jag inte ska ta antidepressiva, något jag egentligen visste men känns skönt att en läkare säger det. 

måndag 17 september 2018

Besviken

Så det här med utredningen. Trots att det har gått nästan fem månader sedan jag skulle ha andra mötet har jag fortfarande bara varit där en gång. Psykologen var sjuk och affektivt centrum bestämde att jag skulle få en second opinion angående min autismdiagnos som ingen tror stämmer. De glömde berätta det för mig så jag ringde dit när jag inte hade hört något om en ny tid på en månad.
Träffade en psykolog angående autism för en månad sedan, hon sa bara att affektivt centrum borde fortsätta bipolärutredningen för jag inte hade några problem relaterat till autism.
Under denna tiden har såklart läkaren jag träffade hunnit sluta för jag har ju alltid sådan tur med psykiatrin. Har ringt affektivt centrum och fått höra att de ska ta upp mig på ett möte och en psykolog ska ringa mig efter det, ringt tillbaka en vecka senare och fått höra att jag ska bli uppringd igen men inte blivit det. Idag ringde jag för tredje gången denna månaden och och fick höra att de skulle prata om mig på mötet imorgon och att jag skulle ringa tillbaka imorgon eftermiddag.
Behöver jag säga att jag är en aning besviken?

fredag 20 april 2018

Bipolärutredning

Idag var jag på första mötet på affektivt centrum. Pratade med en läkare i lite över en timme om bipoläritet och lite kort om mina andra diagnoser, borderline och autism. Jag berättade att jag och flera inom vården inte tror på diagnoserna och hon trodde inte heller att de stämde. Hon kunde inte säga säkert att jag är bipolär för jag måste göra klart utredningen först, men hon sa att det lutade åt det, speciellt eftersom jag mår bättre av litium. Redan på torsdag nästa vecka ska jag dit igen och fortsätta utredningen med en psykolog.

fredag 13 april 2018

Snart hjälp efter alla dessa år?

Jag fick aldrig någon psykolog. Min depression blev värre, jag ville inte leva och berättade det för min läkare som svarade "Det var ju tråkigt Sara." Ja, det är jävligt tråkigt att vara så deprimerad och det är tråkigt att du inte vet vad jag heter efter två år. Jag kom ur depressionen sådär en månad senare. 10 dagar i solen med min bästis hjälpte en del.
Så jag bestämde mig för att byta läkare, men det gick inte. Men psykiatrin sa att affektivt centrum tog emot remisser igen, sedan sa psykiatrin att de inte gjorde det. Så jag ringde till effektivt centrum och frågade. De berättade att de tog emot typ ett och nyinsjuknade. Jag är ganska säker att jag inte är typ ett men nyinsjuknad borde jag räknas som, visst jag har haft depressioner sen typ 2005 och hade min första hypomani 2010 men jag fick aldrig någon riktig diagnos eller hjälp trots tre läkare som pratat om bipolär sjukdom och nio år inom vuxenpsykiatrin. Så efter två läkarbesök med två olika läkare och en miljon samtal till receptionen skickades det en remiss. Någon vecka senare fick jag ett samtal och sedan ett tjockt kuvert med papper som skulle fyllas i och skickas in och blodprov som skulle tas. En tid fick jag också, det är bara en vecka kvar nu.
Jag ser fram emot det men är också såklart nervös, jag är rädd att de ska säga att jag inte är bipolär och därför inte hjälpa mig men också rädd att de ska ge mig en bipolärdiagnos för jag vill inte vara sjuk resten av livet. Men jag vet att det finns medicin, och jag vet att den funkar bra för mig. Men jag vet också att den kan sluta funka och vad som händer då.

Det är tre månader sedan jag kom ur min senaste depression, jag har varit stabil dessa tre månader. Jag känner mig som mig själv och har börjat sy igen.

måndag 30 oktober 2017

Läkarmöte

Idag träffade jag min läkare. Fjärde gången detta året och jag har ingen annan vårdkontakt.
Hon tyckte att jag skulle börja behandling för mitt självskadebeteende, vilket hade varit en bra grej om året var 2010. Men det är inte 2010, det är 2017 och jag självskadar inte längre. Så jag sa nej och hon föreslog en massa andra grupper som inte har något med min problematik att göra, jag sa såklart nej till dem också.
Hon ville också att ja skulle gå dbt eller liknande, men av vilken anledning? För att bota mina borderline med mina icke existerande relationsproblem, mitt icke existerande självskadebeteende och andra borderlinesymptom som jag inte har? Nej tack. Men det verkar som jag ska få en psykolog iaf, så det är ju bra.

lördag 9 september 2017

Depression

Jag har känt mig kreativ senaste dagarna, så jag trodde jag var på väg ur depressionen. Nu sitter jag och tittar på mina halvfärdiga projekt och tänker "varför gjorde jag detta?"
Jag har nästan aldrig självskadetankar längre, men igår tänkte jag på det. Jag gjorde inget, men jag ville.
Jag har sovit i 10 timmar men jag är så trött. Jag är konstant trött. Det känns som jag aldrig sover, men jag sover 9-10 timmar varje natt.

Den andra mottagningen hade remisstopp, så jag får fortsätta gå hos läkaren jag har nu. Ska tjata om att få träffa en psykolog, vet inte om det är bäst att ringa receptionen eller tjata på in läkare.

tisdag 5 september 2017

En sista litiumökning

Jag gjorde ett blodprov i fredags och ringde min läkare idag. Litiumvärdet låg på 0,5 så jag är uppe i terapeutisk dos men den lägsta. Hon frågade om jag hade fått någon effekt, jag svarade nej så hon sa att jag skulle ta en tablett till och ta ett nytt blodprov om 10 dagar. Jag tror detta blir den sista ökningen.

Senaste dagarna har jag börjat få ångest. Det är inte mycket men den är där. Jag har sällan ångest, och speciellt inte hemma. Det var längesedan jag hade ångest som inte var pga människor.
Men jag tror jag vet vad den kommer ifrån. Men jag vet inte om jag borde ha ångest eller om det är normalt. Kanske borde jag berätta för min läkare, men jag är inte bra på sådant. Det tog mig sju år att våga berätta om mina hypomanier. Det tog mig sex år att våga berätta om mitt självskadebeteende, och då var det en nickning när skolans kurator frågade.

Jag borde duscha. Men det känns så jobbigt. Jag är trött och har ont i huvudet.

onsdag 30 augusti 2017

Virrig läkare

Jag fick tag på min läkares mail och mailade henne. Jag skrev att hon inte verkade ha tid med mig, frågade om en remiss till en annan mottagning som specialiserar sig på bipolär sjukdom och ska vara jättebra, och lite andra grejer.
I måndags ringde hon och jag fick en tid tre timmar senare. Hon skrev en remiss och sa att hon skulle skriva läkarutlåtande till försäkringskassan. Vi pratade lite om medicinen, hon kollade min journal och frågade om jag tar tre tabletter. Jag svarade nej, jag tar fyra och hon frågade när vi hade höjt. Min läkare har inte så bra minne och lite för ofta skriver hon inte i journalen. Jag berättade det för mamma som jobbar inom sjukvården och hon blev lite upprörd, det är tydligen olagligt att inte skriva i journalen.
Jag hoppas på att jag får komma till den andra mottagningen snart.

Pappa var här och hjälpte mig sätta upp hyllor. Han frågade om skolan som jag tänkt söka och jag sa att jag inte hade sökt och inte var så sugen på det längre. Han frågade såklart varför, men hur förklarar en dessa svängningar?

söndag 27 augusti 2017

Hypomani och fest

Depressionen varade inte länge. I fredags gick jag upp i en hypomani igen. Gjorde bra grejer som att städa ur garderoben, fixa med hängare och limpistol så kläder inte glider ner och diska. Tog bort alla kläder som inte passar och la dem i en annan garderob, har så mycket plats nu till nya kläder (som passar) nu.
På kvällen träffade jag två kompisar, drack alkohol och gick ut på en klubb. Tog en taxi hem, det hade tagit max 10 minuter att gå men taxi kändes som en bra idé.
Avbröt mina kompisar när de pratade, något jag aldrig gör. Sov typ fyra timmar och träffade mina kompisar igen, fortsatte avbryta dem när de pratade och åkte till stranden för att bada bort bakfyllan. Några minuter innan vi hoppade i kraschade jag.
Det var superskönt att bada, men bakfyllan kom tillbaka. Vi gick in på lidl och jag var tvungen att springa ut och kaskadspy vid ett träd.
Jag borde verkligen inte dricka alkohol.

tisdag 22 augusti 2017

Depression

Jag är trött. Så otroligt trött. Jag gråter utan anledning, för jag är bara så ledsen och det finns inte ens någon anledning till det.
Jag ringde min läkare, hon sa att litiumnivån fortfarande låg på 0,3 och att jag skulle höja, ta blodprov om 10 dagar och sedan ringa henne igen. Berättade om hur bra jag mådde förra veckan, hann inte säga något om suicidtankarna som kommit senaste dagarna (de är lätta att slå bort och jag har inga planer, så ingen behöver oroa sig) för hon verkade stressad.
Det är augusti och jag har träffat min läkare två gånger i år, en gång i februari och en gång i april. Min medicin sköts helt över telefon, så länge jag ringer henne och frågar vad litiumnivån ligger på.

lördag 19 augusti 2017

Hypomani

Jag höjde litiumet förra veckan och denna veckan har jag mått så bra. Så jag tänkte att jag hade kommit upp i rätt dos. För ett par dagar sedan när jag skulle sova hade jag jättesvårt att somna för det var så många snabba tankar i mitt huvud. Det var inte litiumet som hade kommit upp i rätt dos, det var en hypomani som var på väg.
Den var faktiskt ganska passande eftersom jag skulle städa och laga mat till Valentines möhippa som vi hade igår. Jag orkade göra en miljon grejer och la till fyra nya grejer på menyn. Vi åt inte ens av allt för vi var så mätta, och hälften av maten blev över. Jag och min sambo kommer inte hinna äta allt detta själva, speciellt inte då vi ska på bröllop idag.
Jag sov sex timmar inatt, det är ingenting för mig som brukar sova 10 timmar. Jag borde vara jättetrött efter att ha städat och lagat mat i två dagar och sedan haft möhippa, men nej. Min hjärna snurrar så fort.
Jag börjar komma ner lite, jag känner mig trött (men kan inte sova), kan sitta still och är inte alls lika glad längre.

tisdag 15 augusti 2017

Den där borderlinediagnosen

För sju år sedan fick jag en borderlinediagnos. Jag hade gått på antidepressiva i ungefär ett halvår, först en ssri och sedan en snri. Jag hade ett självskadebeteende innan, men det blev ungefär hundra gånger värre när jag började med antidepressiva. De antidepressiva gjorde också att mitt humör svängde hur snabbt som helst, jag mådde okej och nästa sekund ville jag dö, ibland svängde det också upp i korta hypomanier. Jag blev mer impulsiv än vad jag hade varit tidigare, både när det gällde mitt självskadebeteende och även saker som shopping. Jag blev så fruktansvärt sjuk. Under den sommaren och hösten var jag inlagd tre gånger och hamnade på medicinska akuten två gånger.
Så jag fick diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning.
Ett halvår eller ett år efter jag fick diagnosen läste jag att lamotrigin kunde hjälpa vid borderline, så jag tog upp det med min läkare. Jag började med lamotrigin och slutade med min fjärde antidepressiva, och jag blev bättre. Och bättre. Och bättre. Efter ett tag var jag helt symptomfri och jag fortsatte vara symptomfri i några år. Det går inte att medicinera bort en personlighetsstörning.
Jag förstår att jag fick diagnosen, jag trodde själv på den i flera år. Men jag tror inte längre att jag har en personlighetsstörning, eller att jag har haft.