När jag var som sjukast läste jag många bloggar om andra som var sjuka. De flesta slutade blogga för flera år sedan, kanske för bloggar inte är lika trendigt, kanske för de flesta blev friska. Ibland börjar jag tänka på dem, ibland minns jag deras namn och kan kolla hur de har det idag. De flesta har det bra, de har blivit vuxna, utbildat sig, skaffat familj och blivit friska. Jag borde vara glad, men mest är jag bara avundsjuk och ledsen. Ledsen för jag aldrig kommer bli frisk. För min sjukdom är livslång, jag kan lära mig hantera den och medicinera men den kommer alltid finnas där. Jag kommer alltid behöva tänka på den, även om jag mår bra, och mår jag bra kan det också betyda sjukdom.
Avundsjuk för jag är 27 och har inte kommit längre än vad jag hade som 18åring. Jag vill ju också.
Sjuksköterskan på psyk frågade igår om jag såg positivt på framtiden. Jag svarade att det var svårt att göra.

Hade den där utredningen idag

Idag fick jag äntligen fortsätta/börja om utredningen. Jag fick träffa en läkare och en psykolog och vi pratade om mina symptom i en timme, sedan fick jag gå i 10 minuter ut så de kunde diskutera. Läkaren sa att jag inte har autism och inte borderline men drag av båda om jag inte missuppfattade. Han sa huvuddiagnos bipolär typ 2 och bidiagnos personlighetssyndrom (som personlighetsstörning nu mera kallas) ospecifierad, fast sedan sa han att vi skulle avvakta så jag är en aning förvirrad. Ska iaf få börja i en bipolärgrupp i vår där en lär sig om sjukdomen och att hantera den. 

Hur som helst så är jag en aning förvirrad och hoppas på att det snart kommer upp en journalanteckning som jag kan läsa och förhoppningsvis förstå lite bättre vad han menade. 

Läkaren sa också att jag inte ska ta antidepressiva, något jag egentligen visste men känns skönt att en läkare säger det. 

Besviken

Så det här med utredningen. Trots att det har gått nästan fem månader sedan jag skulle ha andra mötet har jag fortfarande bara varit där en gång. Psykologen var sjuk och affektivt centrum bestämde att jag skulle få en second opinion angående min autismdiagnos som ingen tror stämmer. De glömde berätta det för mig så jag ringde dit när jag inte hade hört något om en ny tid på en månad.
Träffade en psykolog angående autism för en månad sedan, hon sa bara att affektivt centrum borde fortsätta bipolärutredningen för jag inte hade några problem relaterat till autism.
Under denna tiden har såklart läkaren jag träffade hunnit sluta för jag har ju alltid sådan tur med psykiatrin. Har ringt affektivt centrum och fått höra att de ska ta upp mig på ett möte och en psykolog ska ringa mig efter det, ringt tillbaka en vecka senare och fått höra att jag ska bli uppringd igen men inte blivit det. Idag ringde jag för tredje gången denna månaden och och fick höra att de skulle prata om mig på mötet imorgon och att jag skulle ringa tillbaka imorgon eftermiddag.
Behöver jag säga att jag är en aning besviken?

Bipolärutredning

Idag var jag på första mötet på affektivt centrum. Pratade med en läkare i lite över en timme om bipoläritet och lite kort om mina andra diagnoser, borderline och autism. Jag berättade att jag och flera inom vården inte tror på diagnoserna och hon trodde inte heller att de stämde. Hon kunde inte säga säkert att jag är bipolär för jag måste göra klart utredningen först, men hon sa att det lutade åt det, speciellt eftersom jag mår bättre av litium. Redan på torsdag nästa vecka ska jag dit igen och fortsätta utredningen med en psykolog.

Snart hjälp efter alla dessa år?

Jag fick aldrig någon psykolog. Min depression blev värre, jag ville inte leva och berättade det för min läkare som svarade "Det var ju tråkigt Sara." Ja, det är jävligt tråkigt att vara så deprimerad och det är tråkigt att du inte vet vad jag heter efter två år. Jag kom ur depressionen sådär en månad senare. 10 dagar i solen med min bästis hjälpte en del.
Så jag bestämde mig för att byta läkare, men det gick inte. Men psykiatrin sa att affektivt centrum tog emot remisser igen, sedan sa psykiatrin att de inte gjorde det. Så jag ringde till effektivt centrum och frågade. De berättade att de tog emot typ ett och nyinsjuknade. Jag är ganska säker att jag inte är typ ett men nyinsjuknad borde jag räknas som, visst jag har haft depressioner sen typ 2005 och hade min första hypomani 2010 men jag fick aldrig någon riktig diagnos eller hjälp trots tre läkare som pratat om bipolär sjukdom och nio år inom vuxenpsykiatrin. Så efter två läkarbesök med två olika läkare och en miljon samtal till receptionen skickades det en remiss. Någon vecka senare fick jag ett samtal och sedan ett tjockt kuvert med papper som skulle fyllas i och skickas in och blodprov som skulle tas. En tid fick jag också, det är bara en vecka kvar nu.
Jag ser fram emot det men är också såklart nervös, jag är rädd att de ska säga att jag inte är bipolär och därför inte hjälpa mig men också rädd att de ska ge mig en bipolärdiagnos för jag vill inte vara sjuk resten av livet. Men jag vet att det finns medicin, och jag vet att den funkar bra för mig. Men jag vet också att den kan sluta funka och vad som händer då.

Det är tre månader sedan jag kom ur min senaste depression, jag har varit stabil dessa tre månader. Jag känner mig som mig själv och har börjat sy igen.