Åren går. Jag fyllde 30 och sedan 31. Jag påbörjade och avslutade en utbildning. Jag är frisör nu, jag har eget företag och hyr stol. Det går bättre än förväntat. Jag älskar mina kollegor och mitt jobb.
Jag känner mig mer högfungerande men samtidigt sjukare. Litiumet har fått sällskap av abilify mot mina hypomana/mixed symptom. Den hjälper, min hjärna är lugnare. Jag tror mina hallucinationer är färre eller kanske helt borta, för sådana har jag ju fått på senare år. Jag har nog varit sjukare än på länge, men jag är bra på att dölja det på jobbet. För min sambo kan jag inte dölja någonting, jag kunde aldrig dölja något för honom.
Ett tag kände jag att livet hade blivit bra, men nu känner jag att det är lika kass som alltid. Jag kommer ihåg hur alla bloggade för 10-12 år sedan. Jag minns alla psykiskt sjuka tjejer och jag minns hur de blev bättre några år senare. Jag trodde aldrig att jag skulle vara den som satt här, 31 år gammal, och fortfarande sjuk. För jag var inte så sjuk som de andra. Jag kommer ihåg hur jag tänkte "Jag är ju bara lite deprimerad." när jag fick ett LPT i sena tonåren. Kanske är min förnekelse en del i varför jag fortfarande mår så dåligt. Kanske är det det där med att jag har en psykisk sjukdom jag aldrig blir av med. Kanske är det kombinationen, troligtvis kombinationen. Men jag ska testa något nytt, kanske hjälper det mig på flera plan.
