För sju år sedan fick jag en borderlinediagnos. Jag hade gått på antidepressiva i ungefär ett halvår, först en ssri och sedan en snri. Jag hade ett självskadebeteende innan, men det blev ungefär hundra gånger värre när jag började med antidepressiva. De antidepressiva gjorde också att mitt humör svängde hur snabbt som helst, jag mådde okej och nästa sekund ville jag dö, ibland svängde det också upp i korta hypomanier. Jag blev mer impulsiv än vad jag hade varit tidigare, både när det gällde mitt självskadebeteende och även saker som shopping. Jag blev så fruktansvärt sjuk. Under den sommaren och hösten var jag inlagd tre gånger och hamnade på medicinska akuten två gånger.
Så jag fick diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning.
Ett halvår eller ett år efter jag fick diagnosen läste jag att lamotrigin kunde hjälpa vid borderline, så jag tog upp det med min läkare. Jag började med lamotrigin och slutade med min fjärde antidepressiva, och jag blev bättre. Och bättre. Och bättre. Efter ett tag var jag helt symptomfri och jag fortsatte vara symptomfri i några år. Det går inte att medicinera bort en personlighetsstörning.
Jag förstår att jag fick diagnosen, jag trodde själv på den i flera år. Men jag tror inte längre att jag har en personlighetsstörning, eller att jag har haft.
Mitt självskadebeteende eskalerade också otroligt när jag började med en antidepressiv (cymbalta). Kan inte heller ta benso för det gör mig impulsiv. Fick också diagnosen borderline men den var inte korrekt så min psykolog på senaste bhemmet tog bort den. Dock så verkar den stå kvar i journaler så det gör mig lite ledsen. Man blir liksom behandlad sämre pga den. Vilket är helt sjukt. Så ska det inte vara.
SvaraRadera